för det ekar i huvet
skinny love
nn 2.0
15
jag har liksom ingenting
kanske för att jag supit bort alla dopaminer
eller för att alla andra har varandra
och jag har ingen alls, inte här eller
någonstans eller nu eller
någon gång
ibland finns bara jag och mina tårar
och jag är femton år igen,
har aldrig blivit äldre
när jag lämnade gebege
Spårvagnar
Rimfrost
Systemet
Chailatte
Kängor
Förfest
Gå genom Haga
Kanske helt okej ändå,
Göteborg.
En hatkärlek ändå,
kanske ändå.
if you walk away i'll walk away
gråten och ångesten har kommit ifatt mig nu,
kommer över mig som ett regnmoln när
jag sitter på golvet och rensar i lådor,
kläder och jag brister när jag går igenom vilka
trosor jag ska spara och slänga, hur ska jag klara detta,
går igenom resterna av det liv som varit ditt och mitt
och jag lämnar detta nu, jag lämnar dig här och det
gör ondare än någonsin förut.
Det spelar ingen roll vilka trosor jag har på mig
när du ändå inte vill ha mig,
men nu vill du ha mig,
och jag åker.
Inte menad för några andra ögon än dina.
Ser mig själv där på piren, räknar ner dagar nu
nästan timmar till undergången,
förstår inte hur jag ens ska kunna gå upprätt
kanske viker mig dubbel där,
vägrar lämna dig, din hud, dina läppar
och alla våra minnen på en blåsig pir
en Januaridag, förstår inte hur jag ska
klara att ta steget.
it won't hurt when the killing's done by a friend
Jag vill inte vara en sån som nöjer sig,
har aldrig sett mig som sådan men nu står jag här,
stilla,medan tiden springer förbi utanför mitt fönster.
Har tappat alla mina intressen all min livslust
och ändå intalar jag mig själv att jag mår bra.
Jag mår för fan inte ett jävla piss bra.
Fatta det nån jävla gång.
Vill bara spola tillbaka tiden och göra
allting, ALLTING annorlunda.
Och det allra värsta är att jag vet exakt hur jag
ska göra allting bra igen, men bara tanken
på det får mitt innersta att krulla sig och
bli till taggtråd som trasar sönder min insida.
Det gör så ont fast jag vet att det gör ondare i längden
att ignorera det, trampar längre ner i kvicksanden
för varje dag som går och jag vill skrika RÄDDA MIG,
ta mig med härifrån, gör vad som helst!
Är för feg för att ropa på hjälp.
Utkast: Dec. 10, 2010
Inuti mig finns allt och ingenting,
jag ångrar varje andetag jag någonsin tagit,
jag önskar att jag kunde sudda ut hela min
existens med ett jättesuddgummi,
radera och omformatera varje tanke
jag någonsin tänkt.
Jag vet inte ens vad kärlek är, eller
jag har vetat men jag har glömt
och gömt inuti mig det som borde varit uppenbart.
Den här personen jag har blivit, jag lever på hoppet,
griper efter små grässtrån, intalar mig själv
att detta är någonting jag vill göra.
Men jag vet ju vad jag vill egentligen.
Jag vill resa långt bort, till Thailand och
alla de där små öarna, de vita stränderna och palmerna,
jag vill volontärarbeta i Indien, få nya tankar och
perspektiv på saker och ting.
Jag vill flytta hemifrån på riktigt,
leta lägenhet på blocket,
inreda i min egen smak och gå och titta i
skyltfönster och drömma om nya kuddar till
second hand-soffan.
Jag vill plugga de där kurserna på universitetet,
jag vill gå ett program som känns hundra
procent rätt, jag vill jobba på helgerna,
spara till semestrar, äta söndagmiddag hemma med
familjen,
och jag kan inte riktigt föreställa mig
var din plats skulle vara
i den framtid
som är min.
konsten att inte bry sig
har varken tid eller ork att
tänka
försöker blockera allt jobbigt och låtsas som om
tiden inte springer förbi, ifrån mig.
det är så svårt att veta men inte våga
eller våga men inte veta,
kan inte finna någon som helst utväg som inte
innebär känslomässig katastrof; än större än den jag lever i nu.
rycker på mina nedtyngda axlar och det gör så ont
när du säger
att jag brukade vara glad.
jag vet det, jag minns och jag vet inte riktigt
när jag slutade virvla springa och flyga fortare
än tiden själv, snabbare än ljusets hastighet sprang
jag från dörr till dörr och svalde englands regn och
alla de där drinkarna, cider och svartvinbär och allt vad det var,
snurrar i huvudet på toan och nu snurrar det fastän jag bara
ligger i sängen, snurrar av frågor utan svar och hur har jag
tillåtit mig att bli nostalgisk på ett ställe som det här,
längta tillbaks till rotlöshet och en nyvunnen frihet,
en frihet jag känner att jag berövats, berövat mig själv när
jag släppte in dig och alla hårda ord jag inte behöver alls.
lyssnar på killers och försöker intala mig att orden är sanna;
everything will be alright.
nipitinthebud
eller din tystnad som musik
eller havets brus som suddar ut
minnen av allt som gjort ont
och minnena av det vi trodde var vackert
det vi trodde betydde något.
Och det konstigaste av allt är att
mitt i frustrationen och alla frågetecken
så känner jag ett lugn och en glädje,
för visst blir allting så mycket enklare utan
dig, utan oss, mindre komplicerat
och alla dörrar jag varit rädd har stängts
står nu på vid gavel igen, redo för mig
att springa över tröskeln.
Alla fina ord du sagt och alla hemska,
alla smekningar och slag,
ingenting av det där betyder längre någonting.
Jag borde tacka dig för att du låter mig gå,
släppa taget, för att du kväver oss i vår linda.
För gud, det gör för ont när knoppar brister.
Vi låter dem förbli knoppar, något litet ljusgrönt
längst in i hjärtat som aldrig mer kommer att
blomma ut.
Och jag önskar att jag menade någonting
alls.
-
halva min hjärna, halva min kropp vill
ha dig närmre än nära, saknar värmen från
din hud och dina mjuka händer, när andra halvan
inte vågar tro mer, inte vågar hoppas och inte
orkar försöka om och om igen.
Jag vet inte vem av oss som är vulkanen och
vem som är tornadon men det stormar så in i helvete
här nu, vill ha svar men har ingen att fråga.
Hur ska jag vara, vem vill jag vara och vart
ska jag åka för att bli lycklig?
i don't find it irritating
är millimetrar härifrån,
jag behöver allt du är här med mig
nu nu nu.
Det är alltid så mycket med dig,
så starka känslor och det är väl det
de kallar passion,
nu är du under min hud igen, revbensburen
bortfrätt men den här gången är jag nog
inte rädd. Kanske är det hur dina armar känns
när de håller mig ömt och hårt på samma gång,
kanske dina händer runt mitt huvud eller
sättet jag räknar ner dagarna tills du kommer tillbaka.
När jag går sönder och du bara
håller om mig tills det går över.
Under min hud nu igen,
innanför buren och huvudet
och inga ord göms under tungan mer.
Jag vill inte vara rädd.
SLU TA
min förvirring är total och jag vet ännu en gång
inte vilken ytterlighet jag ska vända mig mot,
motsatsen till kärlek är ju inte hat utan
likgiltighet
jag har bara så väldigt svårt att spela kall,
vet inte hur man gör och undrar när elden inuti
mig kommer att slockna, hur många
hinkar vatten jag måste ösa över den för att få
mitt hjärta att fatta; det räcker nu.
going nowhere
de fläckar mig, gör mig smutsig.
Inuti mig finns ett naket träd,
det växer i en evig februari,
väntar förgäves på att knoppas och slå ut.
Jag ger det ingen näring,
skymmer solen med baksidan av handen för
åh, det gör för ont när knoppas brister.
Och varje gren inuti mig, varje spor darrar
av hopplös förväntan, jag längtar och hoppas,
fastän fågeln i trädet för länge sedan viskat
det är redan alldeles för sent.
Vad väntar jag på, du kommer aldrig ändra dig,
förändras, jag vill så gärna gå vidare nu,
glömma,
förändras.
tänk om jag har fel
än när du är ett andetag härifrån
känner värmen från din kropp
och i boet precis där mina revben möts
vaknar djuren till liv, gnager och krafsar,
jag skriker utan ljud.
Önskar att jag kunde börja sova på nätterna,
att jag kunde sluta gråta.
Vill inte veta av den här svagheten men
åh vad jag inte klarar av att bli avvisad,
känner mig överflödigt onödig och
pinsamt fel.
Min hud kliar, behöver din värme nu,
du är ett andetag härifrån, ett andetag och tiotusen mil,
väggen mellan oss kanske genomskinlig
men så intakt, så hög och ogenomtränglig.
Du är i en annan värld, en annan dimension,
ett andetag bort.
