hosta
på att solen ständigt glider in bakom molnen.
Låt den inte gå ner
åh snälla
låt den för allt i världen inte gå ner.
Jag behöver solsken, jag behöver det mer än något annat.
Jag saknar mitt solsken så att det gör ont.
Myror drunknar när det regnar.
i flera kapitel
På senaste tiden har jag blivit så sentimental,
jag tänker på det som varit.
Jag saknar det. Det är min första tanke.
Men inte fan saknar jag det, jag är så sjukt glad att slippa det,
att slippa dom, att ni har ändrats och att jag inte är densamma nu.
Jag minns dagarna, känslorna, tankarna.
Värdelösheten, otillräckligheten, hatet.
Hatet mot er, mot alla andra och mot mig själv.
Jag minns det alldeles för väl, det gör fortfarande ont,
det skaver fortfarande mot min hud, skär in i kanterna.
Jag minns allt som naglarna mot glas.
Och har man en gång lärt sig cykla
glömmer man aldrig hur man gör.
Alltid betraktande.
Berättaren är inte alltid en del av själva handlingen,
det lär vi oss i svenskan i skolan.
Aldrig riktigt med, bara på låtsas.
Jag tror det syntes i ögonen, jag tror
det märktes för den som verkligen tittade.
Skrattade, pratade, BRYDDE MIG inte fan brydde jag mig.
Det var Vi,vivivi men alltid ni, er, de, dem.
Fast jag tror inte ni vet det.
Jag sa aldrig något, jag försökte att inte visa något.
Kanske min irritation skvallrade?
Mina dryga kommentarer, som var nån slags felslående självförsvar,
kanske märkte ni dom?
Kanske märkte ni ingenting för jag sa ingenting.
Jag bara grät.
m l m
Fast jag är en myra, en pissmyra, så befinner jag mig ovan jord.
Äsch, allt det där vet ni ju.
Stiltje på månen
hunger
och jag är så äcklad.
Ute luktar det gräs och grill.
Ja, i förorten luktar det sommarregn och kött.
Där ute (där inne) luktar det cigarettrök,
fet mat, öl och urin.
Föräldrar som pratar ekonomi
och om sommaren
jag vill inte vara med
allt bara skaver
(Klart jag vet varför jag är inte dum i huvudet
jag har ju orsakat dom själv jag vet bara inte
varför jag gjorde det jag var så dum jag var så leden)
är det såhär livet är?
Vill bara krypa ner under ett fluffigt duntäcke,
dra det över fötterna benen magen armarna axlarna huvudet
och blunda och somna ifrån allt.
Väck mig när idag är imorgon,
väck mig när imorgon är igår.
Waste of words
Ikväll är en sån kväll.
När en känsla utlöser tankegångar,
funderingar, minnen.
Ångest som nästan gör en lite yr,
nästan får det att svartna framför ögonen.
Går fort, fort och hjärtat dunkar
DUNK, DUNK.
Hög musik i öronen.
Minns kvällen, minns natten.
Nästan ett år sen nu, det var i maj, minns hur det regnade.
Minns känslan av asfalt mot kroppen,
hur jag satt vid skolan och bara ville dö.
Minns hur jag grät, mina tårar blandades med regnet
fast jag satt under tak.
Minns hans ord;
"vad du än gör, gör inte DET".
Så jag gjorde det. DET.
Vid skolan, det var natt, det regnade.
Minns hennes sms;
"Gå hem nu Karin, för min skull och din".
Minns hur jag såg att det gjorde ont.
Minns att det inte ens kändes obehagligt.
Det var då allt började fast det redan
hade gått så långt.
Minns dagen jag pratade med Mamma.
Jag läste Vingklippt ängel, hela boken
läste jag på en dag.
Och jag ville ha hjälp.
Minns min uppgivenhet blandad med beslutsamhet.
Minns mammas sansade panik,
hennes så tillgjort lugna röst.
Minns lukten av taxin till bup-akuten,
minns chauffören.
Jag satt i baksätet, lyssnade på The Subways
och ville fortfarande dö.
Minns läkaren, hennes blonda hår,
hennes kompetens fast hon var så ung.
Minns känslan av hennes händer,
fast jag inte ens är säker på att hon rörde vid mig.
Allt detta kommer tillbaka nu,
när det håller på att ta slut.
Snälla säg att det håller på att ta slut.
För jag älskar att flyga.
Jag älskar att flyga med er,
med dig,
med DIG DIG DIG
jag har fått mina vingar tillbaka,
visst har jag?
please don't drive me blind
hon som får mig att skrika för ingenting,
alltid vifta bort, fnysa,
aldrig orka bry mig.
Hon som jag inte längre orkar ge min tillit,
hon som mest är ett slags tidsfördriv,
fast jag älskar henne så otroligt.
Han som gör mig så orolig,
så arg och besviken.
Han som får mig att önska att det fanns
tidsmaskiner, han som aldrig säger något
om hur det egentligen är.
Hon som alltid fått mig att känna mig mindre,
mindre värd, ett steg bakom eller kanske två,
hon som alltid varit först, störst, bäst och vackrast
eller var det bara jag som alltid var ful, sämst och bara så grå?
Hon som svikit gång på gång,
och jag har svikit henne.
Hon som fått mig att hata henne,
mig själv, livet och allt så många gånger.
Hon som fortfarande betyder så mycket,
fast det är något som skaver.
Han som får mig att prata om saker
jag nästan hade glömt,
får mina tårar att rinna och samtidigt må bättre.
Han som får mig att älska livet bara genom att finnas,
han som bryr sig sådär som ingen riktigt annars gör.
Han som är så fri
och ändå så bunden.
Han som är den ärligaste människan nånsin.
Hon som tog mig med storm,
hon som älskade mig trots mina fel och brister,
hon som jag alltd var tillräcklig för.
Hon som jag inte längre räcker åt,
hon som bara vill väl men sårar ändå.
Hon som aldrig kan vara stilla och lever
för något jag inte vet vad, tror inte hon heller vet.
Och så hon som fick mig att öppna mig,
hon som jag berättat saker för ingen annan nånsin fått höra.
Hon som fick mig att känna som om jag
hittat något jag tappat för länge sen.
Hon som är som jag.
Hon får bara inte glömma limmet.
Du är så salt
att jag inte har nåt lim.
Du sitter inte i en sytråd runt min stortå,
du är inte ens lite ludd i min navel.
Du är en fågel, en stor jävla mås och
en pytteliten sparv.
Du vill flyga,
jag vill inte vara din bur.
Och inget spelar nån roll
över huvud taget
inte mina tårar
eller ord
eller ens den här fåniga texten.
Faktiskt så vet jag ju att jag borde
släppa iväg dig med en puff i baken
ett lycka till
och jag älskar dig.
Och så kommer det bli, jag vet att det kommer bli så
men inuti är det bara svart.
ÅH ÄLSKLING VARFÖR KÄNNS DET SOM OM ALLA BARA LÄMNAR MIG?