waste of space

Ikväll är en sån kväll.
När en känsla utlöser tankegångar,
funderingar, minnen.
Ångest som nästan gör en lite yr,
nästan får det att svartna framför ögonen.
Går fort, fort och hjärtat dunkar
DUNK, DUNK.
Hög musik i öronen.

Minns kvällen, minns natten.
Nästan ett år sen nu, det var i maj, minns hur det regnade.
Minns känslan av asfalt mot kroppen,
hur jag satt vid skolan och bara ville dö.
Minns hur jag grät, mina tårar blandades med regnet
fast jag satt under tak.
Minns hans ord;
"vad du än gör, gör inte DET".
Så jag gjorde det. DET.
Vid skolan, det var natt, det regnade.
Minns hennes sms;
"Gå hem nu Karin, för min skull och din".
Minns hur jag såg att det gjorde ont.
Minns att det inte ens kändes obehagligt.

Det var då allt började fast det redan
hade gått så långt.

Minns dagen jag pratade med Mamma.
Jag läste Vingklippt ängel, hela boken
läste jag på en dag.
Och jag ville ha hjälp.
Minns min uppgivenhet blandad med beslutsamhet.
Minns mammas sansade panik,
hennes så tillgjort lugna röst.
Minns lukten av taxin till bup-akuten,
minns chauffören.
Jag satt i baksätet, lyssnade på The Subways
och ville fortfarande dö.
Minns läkaren, hennes blonda hår,
hennes kompetens fast hon var så ung.
Minns känslan av hennes händer,
fast jag inte ens är säker på att hon rörde vid mig.

Allt detta kommer tillbaka nu,
när det håller på att ta slut.
Snälla säg att det håller på att ta slut.
För jag älskar att flyga.
Jag älskar att flyga med er,
med dig,
med DIG DIG DIG
jag har fått mina vingar tillbaka,
visst har jag?