waste of space

Hon som får mig att visa mitt sämsta jag,
hon som får mig att skrika för ingenting,
alltid vifta bort, fnysa,
aldrig orka bry mig.
Hon som jag inte längre orkar ge min tillit,
hon som mest är ett slags tidsfördriv,
fast jag älskar henne så otroligt.

Han som gör mig så orolig,
så arg och besviken.
Han som får mig att önska att det fanns
tidsmaskiner, han som aldrig säger något
om hur det egentligen är.


Hon som alltid fått mig att känna mig mindre,
mindre värd, ett steg bakom eller kanske två,
hon som alltid varit först, störst, bäst och vackrast
eller var det bara jag som alltid var ful, sämst och bara så grå?
Hon som svikit gång på gång,
och jag har svikit henne.
Hon som fått mig att hata henne,
mig själv, livet och allt så många gånger.
Hon som fortfarande betyder så mycket,
fast det är något som skaver.

Han som får mig att prata om saker
jag nästan hade glömt,
får mina tårar att rinna och samtidigt må bättre.
Han som får mig att älska livet bara genom att finnas,
han som bryr sig sådär som ingen riktigt annars gör.
Han som är så fri
och ändå så bunden.
Han som är den ärligaste människan nånsin.

Hon som tog mig med storm,
hon som älskade mig trots mina fel och brister,
hon som jag alltd var tillräcklig för.
Hon som jag inte längre räcker åt,
hon som bara vill väl men sårar ändå.
Hon som aldrig kan vara stilla och lever
för något jag inte vet vad, tror inte hon heller vet.

Och så hon som fick mig att öppna mig,
hon som jag berättat saker för ingen annan nånsin fått höra.
Hon som fick mig att känna som om jag
hittat något jag tappat för länge sen.
Hon som är som jag.
Hon får bara inte glömma limmet.