waste of space

På senaste tiden har jag blivit så sentimental,
jag tänker på det som varit.
Jag saknar det. Det är min första tanke.
Men inte fan saknar jag det, jag är så sjukt glad att slippa det,
att slippa dom, att ni har ändrats och att jag inte är densamma nu.
Jag minns dagarna, känslorna, tankarna.
Värdelösheten, otillräckligheten, hatet.
Hatet mot er, mot alla andra och mot mig själv.
Jag minns det alldeles för väl, det gör fortfarande ont,
det skaver fortfarande mot min hud, skär in i kanterna.
Jag minns allt som naglarna mot glas.
Och har man en gång lärt sig cykla
glömmer man aldrig hur man gör.
Alltid betraktande.
Berättaren är inte alltid en del av själva handlingen,
det lär vi oss i svenskan i skolan.
Aldrig riktigt med, bara på låtsas.
Jag tror det syntes i ögonen, jag tror
det märktes för den som verkligen tittade.
Skrattade, pratade, BRYDDE MIG inte fan brydde jag mig.
Det var Vi,vivivi men alltid ni, er, de, dem.
Fast jag tror inte ni vet det.
Jag sa aldrig något, jag försökte att inte visa något.
Kanske min irritation skvallrade?
Mina dryga kommentarer, som var nån slags felslående självförsvar,
kanske märkte ni dom?
Kanske märkte ni ingenting för jag sa ingenting.

Jag bara grät.