femte/ sjätte inlägget
En treåring som ligger på golvet i matbutiken och bankar händer och fötter i golvet.
- Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!
Så känner jag mig. Som en treåring i påtvingade galonbyxor och gummistövlar som inte vill bege sig hemåt utan en välfylld godispåse i en av kassarna. För det är ju så mycket jag bara inte vill, bara inte orkar, bara inte kan. Frågan är mer vad jag känner att jag faktiskt klarar av, faktiskt vill, än vad jag inte vill och kan. Världen är bara så svart nu. Så fruktansvärt kolsvart. Och jag blir ju så otålig, otrevlig, otymplig.
2006-11-05
allt är bara jobbigt. jobbigt jobbigt jobbigt. orkar inte med alla beslut som måste tas hit och dit, allt som måste väljas, allt som inte får väljas. jag klarar inte av tvång, jag klarar inte av valfrihet. jag klarar inte av att vara mig.
varför finns det en sån jävla press utifrån, att man måste leva även om man inte vill. jag har inte valt att leva, jag har i alla fall inte valt att leva mitt liv. så vem är det som tvingar mig? ingen, egentligen. men ändå alla, allt omkring.
om jag fick en önskning, en enda önskning som garanterat skulle gå i uppfyllelse vet jag att jag skulle önska en av två saker. jag kan inte riktigt bestämma mig.
alternativ ett är en önskan om att få vara lycklig. en önskan fylld av hopp, längtan och risker. en önskan jag för tillfället inte skulle kunna klara av att utfärda.
alternativ två är den enkla vägen. helt enkelt att få dö, utan att lämna några ledsa familjemedlemmar eller vänner efter sig. för det är ju därför, det är ju för dem jag lever. för deras skull, för er skull. Mina sjuka, svaga, deprimerade, lättpåverkade, underbara familjemedlemmar och vänner. de skulle klara av en närståendes självmord lika dåligt som jag skulle. om någon av dem jag tänker på, dem jag skriver om skulle dö, då skulle jag ta livet av mig själv. även om det skulle göra bördan ännu tyngre för de som blir kvar. det känns som om det redan är för sent då, då kan jag lika gärna passa på medan alla redan är ledsna. JAG VILL JU SÅ GÄRNA BARA GE UPP.
jag är bara så stressad, så olycklig, så jävla otillräcklig och värdelös.
(Jag hatar världen men den enda jag verkligen skulle vilja se död är mig själv)
väldigt rörigt inlägg men jag antar att det är så det blir när jag vet att jag ska upp om mindre än sju timmar och inte har gått och lagt mig, inte har klätt av mig, inte har borstat tänderna.
jag vill ju inte sova.
egentligen är inte själva sömnen problemet, utan tiden innan. sekunderna, minuterna, timmarna. det är som en trans, jag vill inget hellre än att somna men jag kan bara inte komma mig för att släcka lampan, att bädda ner alla svarta tankar i fotändan under en mossgrön filt, det går ju bara inte. jag är ju alldeles för dålig. förlåt. jag har inte ens någon att be om ursäkt.
(egentligen vill jag inte dö. jag vill bara inte leva.)
fjärde inlägget
Jag orkar inte med mina känslor. De som känns som om de vore fästade vid spetsen av ett känslomässigt spjut som någon med all sin kraft slungat in i mitt bröst. Jag känner mig så ensam, så totalt jävla ensam just nu. Fast jag vet, jag vet att jag inte är det. Det finns människor som älskar mig, även om jag inte förtjänar det. Jag är en så odrägligt dålig vän/ dotter/ syster/ matte/ klasskamrat/ intenetvän. Jag är ju bara så trött på att vara så värdelös.
Jag vill bara vara lycklig.
Jag vill bara vara smal.
Jag vill bara vara något, vara någon.
Jag vill bara bli sedd, bli hörd.
Jag vill bara inte finnas till.
Jag vill bara orka.
Jag vill bara vara söt.
Jag vill bara vara duktig.
Jag vill bara skrika, slå sönder.
Jag vill bara hjälpa.
Jag vill bara kunna något.
Jag vill bara döda.
Jag vill bara må bra.
Jag vill bara gråta.
Jag vill bara inte vara så värdelös.
Jag vill bara glömmas bort.
Jag vill ju bara vara hel.
skrevs vid 02-tiden härom natten. Inte bra, men det säger verkligen allt om mig.
Tänkte passa på nu, när jag är hemma och mår piss, är förkyld, har huvudvärk och ändå inget bättre för mig att skriva en annan text. Jag skrev den på svenskan i onsdags. Jag vet inte riktigt varför jag vill skriva den här.. antagligen för att papperslappar så lätt försvinner. anyway, vi hade friskrvning (=skriv vad du vill i tio minuter) på temat november.
November
September, oktober, november.
Frusna vita fingrar, blöta, kalla tår.
Vinden blåser rakt igenom dig,
rakt igenom din själ.
Din tunna hud räcker inte till,
den hotar att gå sönder, brista,
utifrån och in, inifrån och ut.
Torra spruckna läppar som tvekar, vägrar
ge ifrån sig mer än en viskning.
Luften är tunn, kall, våldsam.
Luften med nålar som gör små, små hål i dina lungor,
som kväver dig sakta men säkert.
Du är så skör, jag tar försiktigt i dig
rädd att du ska brytas, gå av, smulas sönder.
Du ligger på marken täckt med löv.
Blundar, väntar hoppas att det ska gå över.
tredje inlägget
Jag känner mig som en Duracell-kanin. Jag springer omkring, flänger fram och tillbaka. Kanske är jag en såndär uppvridbar leksak med en spak i ryggen. Det går ju inte att vara på två ställen samtidigt, och när jag inte lyckas med det (det heter inte Det går inte utan Jag kan inte) så känner jag mig bara så otroligt värdelös, otillräcklig, dålig. Jag är ju bara så fruktansvärd stressad hela tiden. Mamma tror att jag är övermedicinerad. Jag hoppas hon har rätt, för det vore så skönt med en enkel förklaring för en gångs skull. Inga långa förklaringar, inga alternativ ett-två-tre, inga kansken.
Jag har ett hål i min mage. Jag känner hur jag sakta förblöder, hur mitt blod, mitt syre, min själ långsamt rinner, sipprar, flyter ut. Mitt liv känns som en film nu. Eller, kanske mer en musikvideo. Och då är det ju musiken som är det relevanta. Mitt liv är en Kentlåt. Mitt liv är Innan allting tar slut. Eller kanske Indianer. Det är i och för sig oväsentlig exakt vilken låt, bara konceptet är rätt. Dyster musik, mörk text, tårar. Kent är det enda jag står ut med nu.
Men jag är ju bara så trött på att gråta. Så trött på att må dåligt. Snart firar jag ettårsjubileum.
Tisdag 8 november 2005
Jag är glad / ledsen. Det är nog vädret.
Tisdag 15 november 2005
Känns som om jag har ständig pms, kalla det höst-depression om du vill. jag försov mig i morse, jag är jättetrött och vill bara sova. jag orkar inte!!! så tragiskt trött på allt, ALLT. det är kallt ute.
[Just nu är jag så sprängfylld sprängfylld av känslor. Jag älskar så mycket. Eller, rättare sagt, så många. Jag har så ömma känslor inför så många, jag tycker så innerligt mycket om så många att jag blir galen om jag tänker på det.
Jag är så glad att jag träffat Sara, Fani, Agnes, Hedvig, Philip, Elin till exempel.
Sara älskar jag nåt otroligt. På riktigt.
Agnes är en ängel. En riktig jävla ängel. Jag är så glad att jag träffat de här människorna. Det känns som om jag och Sara har känt varann jättelänge. Vi började umgås i juli- augusti. De fem andra jag nämde går i min klass, jag träffade dem alltså för första gången för två månader sen.]
Jag vill ju bara så mycket, jag vill ju ändå ingenting.
andra inlägget
jag bara springer och springer men det går inte, det går ju inte att springa ifrån sig själv. Den där löjligt positiva halvan av mig som jag inte är bekant med, den som klänger sig fast i mastens topp fast den vet, fast jag vet att fartyget kommer gå under, att jag kommer att sjunka till botten och aldrig komma upp igen. så varför försöka? varför ens anstränga sig? det är faktiskt ganska skönt här på botten, man behöver åtminstone inte göra sig till här. Jag ligger och blundar, väntar på att min andra halva ska förstå, acceptera sitt och mitt öde och långsamt singla ner mot botten som ett rött löv en kall oktobermorgon singlar ner mot marken.
och åh, vad jag känner mig värdelös just nu. jag sitter och försöker skriva, försöker sätta ord på mina känslor men det går ju bara inte. det blir ju bara så hopplöst töntigt och misslyckat. och det enda jag känner mig som är en dålig sara ström-kopia. en piratkopia som säljs på marknader i Thailand för 2 kronor styck. det är ju ingenting att ha, ingenting att slösa ens två ynka kronor på.
(och ja, jag skriver bara med gemener för det är enklast så.)
