waste of space

Jag orkar inte med mina känslor. De som känns som om de vore fästade vid spetsen av ett känslomässigt spjut som någon med all sin kraft slungat in i mitt bröst. Jag känner mig så ensam, så totalt jävla ensam just nu. Fast jag vet, jag vet att jag inte är det. Det finns människor som älskar mig, även om jag inte förtjänar det. Jag är en så odrägligt dålig vän/ dotter/ syster/ matte/ klasskamrat/ intenetvän. Jag är ju bara så trött på att vara så värdelös.

Jag vill bara vara lycklig.
Jag vill bara vara smal.
Jag vill bara vara något, vara någon.
Jag vill bara bli sedd, bli hörd.
Jag vill bara inte finnas till.
Jag vill bara orka.
Jag vill bara vara söt.
Jag vill bara vara duktig.
Jag vill bara skrika, slå sönder.
Jag vill bara hjälpa.
Jag vill bara kunna något.
Jag vill bara döda.
Jag vill bara må bra.
Jag vill bara gråta.
Jag vill bara inte vara så värdelös.
Jag vill bara glömmas bort.
Jag vill ju bara vara hel.

skrevs vid 02-tiden härom natten. Inte bra, men det säger verkligen allt om mig.

Tänkte passa på nu, när jag är hemma och mår piss, är förkyld, har huvudvärk och ändå inget bättre för mig att skriva en annan text. Jag skrev den på svenskan i onsdags. Jag vet inte riktigt varför jag vill skriva den här.. antagligen för att papperslappar så lätt försvinner. anyway, vi hade friskrvning (=skriv vad du vill i tio minuter) på temat november.

November

September, oktober, november.
Frusna vita fingrar, blöta, kalla tår.
Vinden blåser rakt igenom dig,
rakt igenom din själ.
Din tunna hud räcker inte till,
den hotar att gå sönder, brista,
utifrån och in, inifrån och ut.
Torra spruckna läppar som tvekar,  vägrar
ge ifrån sig mer än en viskning.
Luften är tunn, kall, våldsam.
Luften med nålar som gör små, små hål i dina lungor,
som kväver dig sakta men säkert. 
Du är så skör, jag tar försiktigt i dig
rädd att du ska brytas, gå av, smulas sönder.
Du ligger på marken täckt med löv.
Blundar, väntar hoppas att det ska gå över.