tredje inlägget
Jag känner mig som en Duracell-kanin. Jag springer omkring, flänger fram och tillbaka. Kanske är jag en såndär uppvridbar leksak med en spak i ryggen. Det går ju inte att vara på två ställen samtidigt, och när jag inte lyckas med det (det heter inte Det går inte utan Jag kan inte) så känner jag mig bara så otroligt värdelös, otillräcklig, dålig. Jag är ju bara så fruktansvärd stressad hela tiden. Mamma tror att jag är övermedicinerad. Jag hoppas hon har rätt, för det vore så skönt med en enkel förklaring för en gångs skull. Inga långa förklaringar, inga alternativ ett-två-tre, inga kansken.
Jag har ett hål i min mage. Jag känner hur jag sakta förblöder, hur mitt blod, mitt syre, min själ långsamt rinner, sipprar, flyter ut. Mitt liv känns som en film nu. Eller, kanske mer en musikvideo. Och då är det ju musiken som är det relevanta. Mitt liv är en Kentlåt. Mitt liv är Innan allting tar slut. Eller kanske Indianer. Det är i och för sig oväsentlig exakt vilken låt, bara konceptet är rätt. Dyster musik, mörk text, tårar. Kent är det enda jag står ut med nu.
Men jag är ju bara så trött på att gråta. Så trött på att må dåligt. Snart firar jag ettårsjubileum.
Tisdag 8 november 2005
Jag är glad / ledsen. Det är nog vädret.
Tisdag 15 november 2005
Känns som om jag har ständig pms, kalla det höst-depression om du vill. jag försov mig i morse, jag är jättetrött och vill bara sova. jag orkar inte!!! så tragiskt trött på allt, ALLT. det är kallt ute.
[Just nu är jag så sprängfylld sprängfylld av känslor. Jag älskar så mycket. Eller, rättare sagt, så många. Jag har så ömma känslor inför så många, jag tycker så innerligt mycket om så många att jag blir galen om jag tänker på det.
Jag är så glad att jag träffat Sara, Fani, Agnes, Hedvig, Philip, Elin till exempel.
Sara älskar jag nåt otroligt. På riktigt.
Agnes är en ängel. En riktig jävla ängel. Jag är så glad att jag träffat de här människorna. Det känns som om jag och Sara har känt varann jättelänge. Vi började umgås i juli- augusti. De fem andra jag nämde går i min klass, jag träffade dem alltså för första gången för två månader sen.]
Jag vill ju bara så mycket, jag vill ju ändå ingenting.