waste of space

2006-10-30 13:35

En treåring som ligger på golvet i matbutiken och bankar händer och fötter i golvet.
- Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!
Så känner jag mig. Som en treåring i påtvingade galonbyxor och gummistövlar som inte vill bege sig hemåt utan en välfylld godispåse i en av kassarna. För det är ju så mycket jag bara inte vill, bara inte orkar, bara inte kan. Frågan är mer vad jag känner att jag faktiskt klarar av, faktiskt vill, än vad jag inte vill och kan. Världen är bara så svart nu. Så fruktansvärt kolsvart. Och jag blir ju så otålig, otrevlig, otymplig.


2006-11-05
allt är bara jobbigt. jobbigt jobbigt jobbigt. orkar inte med alla beslut som måste tas hit och dit, allt som måste väljas, allt som inte får väljas. jag klarar inte av tvång, jag klarar inte av valfrihet. jag klarar inte av att vara mig.
varför finns det en sån jävla press utifrån, att man måste leva även om man inte vill. jag har inte valt att leva, jag har i alla fall inte valt att leva mitt liv. så vem är det som tvingar mig? ingen, egentligen. men ändå alla, allt omkring.
om jag fick en önskning, en enda önskning som garanterat skulle gå i uppfyllelse vet jag att jag skulle önska en av två saker. jag kan inte riktigt bestämma mig.
alternativ ett är en önskan om att få vara lycklig. en önskan fylld av hopp, längtan och risker. en önskan jag för tillfället inte skulle kunna klara av att utfärda.
alternativ två är den enkla vägen. helt enkelt att få dö, utan att lämna några ledsa familjemedlemmar eller vänner efter sig. för det är ju därför, det är ju för dem jag lever. för deras skull, för er skull. Mina sjuka, svaga, deprimerade, lättpåverkade, underbara familjemedlemmar och vänner. de skulle klara av en närståendes självmord lika dåligt som jag skulle. om någon av dem jag tänker på, dem jag skriver om skulle dö, då skulle jag ta livet av mig själv. även om det skulle göra bördan ännu tyngre för de som blir kvar. det känns som om det redan är för sent då, då kan jag lika gärna passa på medan alla redan är ledsna. JAG VILL JU SÅ GÄRNA BARA GE UPP.
jag är bara så stressad, så olycklig, så jävla otillräcklig och värdelös.
(Jag hatar världen men den enda jag verkligen skulle vilja se död är mig själv)

väldigt rörigt inlägg men jag antar att det är så det blir när jag vet att jag ska upp om mindre än sju timmar och inte har gått och lagt mig, inte har klätt av mig, inte har borstat tänderna.
jag vill ju inte sova.
egentligen är inte själva sömnen problemet, utan tiden innan. sekunderna, minuterna, timmarna. det är som en trans, jag vill inget hellre än att somna men jag kan bara inte komma mig för att släcka lampan, att bädda ner alla svarta tankar i fotändan under en mossgrön filt, det går ju bara inte. jag är ju alldeles för dålig. förlåt. jag har inte ens någon att be om ursäkt.

(egentligen vill jag inte dö. jag vill bara inte leva.)