något litet
Duvor flaxar längs med asfalten i stan,
bevingade pestråttor på jakt efter kvällsljuset.
Mitt hjärta flaxar runt i bröstet, dunsar mot väggarna som en
fluga dunsar mot en fönsterruta, försöker hitta en väg ut.
Tittar någon annanstans, undviker dina ögon, vill inte se dem
så här hårda, vill inte visa mina blanka.
Hostar och väser fram böner om nåd, spyr upp hela insidan
och allt jag en gång varit.
Punkter på rad, ett två tre. Jag orkar inte mer.
Allt för dig, allt för dig, ingenting för dig.
Stridsvagnar, spårvagnar, barnvagnar
jag ser dina ögon i Karlavagnen.
There's no time for us eller har vi alldeles för mycket tid att
ta livet av? Tomhet och utfyllnad, allt vi nånsin brytt oss om är
sedan länge borta, begravt mellan Bolibompa och tandläkarens skattkista
fylld med klistermärken och Made in China-leksaker i plast.
Jag drunknar i meningslösheten, mitt jagade medvetande kväver mig.
Då när jag trodde att jag nästan förlorat dig, visst hade jag rätt?
Säger godnatt, vänder och går, blundar i mörkret. Dina initialer
för alltid på mina ögonlock, bränner som barndomsminnen.
Allt för dig, allt för dig, ingenting för dig.
Och så du, också du
sliter i oss, piskar våra själar.
Timglasets sand i mina öppna händer rinner ut,
skyll dig själv.
Hon förklarar att vi gått vidare, vi mår ju bra nu.
Jag bara undrar hur hon kan ha så fel,
jag mår ju inte alls bra.
Märks inte det?
Det stora bara växer och det lilla krymper
obalansen gör det svårt att inte falla.
Kanske är det bara så livet är, vi måste må dåligt nu.
Kanske blir vi lyckliga någon gång.
Mina ögon rinner för allt är ju så kallt, så blåsigt, så sorglig.
Det svider när de torkar.
Kanske blir vi aldrig lyckliga.
beskyddaren
Jag skulle vilja vara vacker, du vet en sån där tiden-stannar-när-man-ser-dig-skönhet, med ögon mörka som natten.
Jag skulle vilja ha ett speciellt namn, ett såntdär prinsessklingande flicknamn vars ägare man inte ens behöver se för att veta att hon är sådär bedårande och rätt på alla sätt.
Jag skulle vilja vara begåvad, ett musikaliskt geni som gjuter tårar i ögonen på publiken. En poet vars dikter sätter sig i hjärtat på vem än som läser dem. Bara ha någon talang, tala fem språk flytande.
Jag skulle vilja vara någon, vara något. Jag vill vara så mycket mer än det här.
Mer än en drömmare, mer än en hopplös tjej.
Mer än hat och sorgsenhet, mer än tårar och ångest.
Mer än längtan. Jag saknar så mycket.
Hur hamnade vi här, varför är det så tomt. Hur blev världen så skev, hur hände allt som är så fel. Finns det något som heter rättvisa och är livet bara ett tidsfördriv att dö för. När blev det såhär kallt överallt och hur tinar man ett hjärta. Varför är det så långt till Spanien och varför vill jag bara gråta.
Om jag bara vore lite mer
om jag bara vore lite mindre.
Det är så jävla svårt att tycka om mig.
½
Men förlåt, mina sömmar går upp hela tiden, sprättas isär,
ingen av ändarna är ordentligt fästade.
Jag går på tå, missar alla säkra steg och trampar på varenda knarrande planka.
Det spelar ingen roll om vi viskar, pratar eller skriker,
allt som hörs är väggarnas klagosång och inget kommer någonsin bli som förut.
Börjar om om och om igen, frekventa startskott,
inget blir nånsin färdigt eller bra, bara långa listor fyllda med tomma rutor utan bockar.
Ständigt tillbaka på startrutan, ett konstant förlorande och sorgen är så stor.
Hur ska man orka, hur orkar man när man börjat räkna svek istället för poäng,
när jag vet att alltsom någonsin spelat någon roll ligger begravt under botten av sjöarna i mina ögon?
För mina ögon rymmer inga stjärnor, bara brunnar som viskar.
Telefonslagsmål
Vad är det här för skit?