något litet
Duvor flaxar längs med asfalten i stan,
bevingade pestråttor på jakt efter kvällsljuset.
Mitt hjärta flaxar runt i bröstet, dunsar mot väggarna som en
fluga dunsar mot en fönsterruta, försöker hitta en väg ut.
Tittar någon annanstans, undviker dina ögon, vill inte se dem
så här hårda, vill inte visa mina blanka.
Hostar och väser fram böner om nåd, spyr upp hela insidan
och allt jag en gång varit.
Punkter på rad, ett två tre. Jag orkar inte mer.
Allt för dig, allt för dig, ingenting för dig.
Stridsvagnar, spårvagnar, barnvagnar
jag ser dina ögon i Karlavagnen.
There's no time for us eller har vi alldeles för mycket tid att
ta livet av? Tomhet och utfyllnad, allt vi nånsin brytt oss om är
sedan länge borta, begravt mellan Bolibompa och tandläkarens skattkista
fylld med klistermärken och Made in China-leksaker i plast.
Jag drunknar i meningslösheten, mitt jagade medvetande kväver mig.
Då när jag trodde att jag nästan förlorat dig, visst hade jag rätt?
Säger godnatt, vänder och går, blundar i mörkret. Dina initialer
för alltid på mina ögonlock, bränner som barndomsminnen.
Allt för dig, allt för dig, ingenting för dig.
Du är inte utfyllnad för mig. Du är inte en sådan jag menar när jag säger att jag inte vill ge min tid till människor jag inte bryr mig om.
De sjunger så vackra saker, Karin. Av en anledning.
Jag vill så gärna ta bort ditt förvrängande fotofilter.
Det är inte så.