äck
Jag vet inte hur mycket du vet, hur mycket du fattar.
Vet inte hur mycket du förtränger eller skiter i.
Jag vet inte vad som gått snett förutom allting
vad som är fel förutom allt.
Jag vet så jävla lite och alldeles för mycket
säger alldeles för lite och har så mycket inuti.
Har en bomb i magen, en störtflod, en damm på bristningsgränsen.
Jag hatar mig själv så mycket att om jag vore någon
annan skulle jag aldrig umgås med mig.
Jag vet inte vad jag vill men det är inte det här i alla fall,
jag orkar inte må såhär.
Allt rasar hela tiden
inget är konstant
bara flyter runt flyter ut försvinner.
DET GÅR ÖVER, DET GÅR ÖVER,
DET GÅR ALDRIG ÖVER.
Vet inte hur mycket du förtränger eller skiter i.
Jag vet inte vad som gått snett förutom allting
vad som är fel förutom allt.
Jag vet så jävla lite och alldeles för mycket
säger alldeles för lite och har så mycket inuti.
Har en bomb i magen, en störtflod, en damm på bristningsgränsen.
Jag hatar mig själv så mycket att om jag vore någon
annan skulle jag aldrig umgås med mig.
Jag vet inte vad jag vill men det är inte det här i alla fall,
jag orkar inte må såhär.
Allt rasar hela tiden
inget är konstant
bara flyter runt flyter ut försvinner.
DET GÅR ÖVER, DET GÅR ÖVER,
DET GÅR ALDRIG ÖVER.
går en tredje tyst person
456
Läser gamla dagböcker visst har jag alltid varit mesig
alltid mer fel än vad som går att fixa med att-göra-listor
jag ville gråta då också jag har väl aldrig förändrats mer än
att jag tröttnat ännu lite mer på mig själv och allt annat som finns att tröttna på.
Tänker varför stod jag inte på mig bröt upp sa ifrån tackade nej
tänker varför gör jag det inte nu heller
varför böjer jag nacken sänker huvudet tar emot smäll efter smäll tackar tar emot.
Andra har eiffeltorn i öronen och visioner i huvet drömmar mål och änglavingar på ryggen
styrka i rösten och klarhet i blicken min är grumlig tårfylld.
Läser gamla dagböcker visst har jag alltid vetat att jag är mer än såhär
kunnat mer än att bara grubbla tänka analysera struntsaker till slutsatsen att
det alltid är mig det är fel på jag som borde suddas ut strykas över rättas och skrivas om.
Det gör så jävla ont det här.
alltid mer fel än vad som går att fixa med att-göra-listor
jag ville gråta då också jag har väl aldrig förändrats mer än
att jag tröttnat ännu lite mer på mig själv och allt annat som finns att tröttna på.
Tänker varför stod jag inte på mig bröt upp sa ifrån tackade nej
tänker varför gör jag det inte nu heller
varför böjer jag nacken sänker huvudet tar emot smäll efter smäll tackar tar emot.
Andra har eiffeltorn i öronen och visioner i huvet drömmar mål och änglavingar på ryggen
styrka i rösten och klarhet i blicken min är grumlig tårfylld.
Läser gamla dagböcker visst har jag alltid vetat att jag är mer än såhär
kunnat mer än att bara grubbla tänka analysera struntsaker till slutsatsen att
det alltid är mig det är fel på jag som borde suddas ut strykas över rättas och skrivas om.
Det gör så jävla ont det här.
Monsun i ögonen
Det är bara regn på radion.
Vrider på ratten, snurrar förbi brusiga kanaler och hjärnförlamande musik.
Allt bara regnar nu, ramlar från himlen, faller, faller, faller.
Förr eller senare faller allt.
Räknar minuter, veckor, dagar.
Månader blir år och jag undrar
när jag blev så gammal? Kanske när jag
slutade tro på tomten, världsfred och ett liv efter döden,
frihet, sagor och en ljus framtid. Kanske när jag
slutade älska mig själv och började röka.
Kanske när jag slutade hoppas och började
vänta.
Räknar minuter, dagar, veckor.
Allt bara regnar nu, vart tog alla vägen? När blev det
så ensamt, tänker jag.
Jag vet inte varför jag är såhär ledsen.
Vrider på ratten, snurrar förbi brusiga kanaler och hjärnförlamande musik.
Allt bara regnar nu, ramlar från himlen, faller, faller, faller.
Förr eller senare faller allt.
Räknar minuter, veckor, dagar.
Månader blir år och jag undrar
när jag blev så gammal? Kanske när jag
slutade tro på tomten, världsfred och ett liv efter döden,
frihet, sagor och en ljus framtid. Kanske när jag
slutade älska mig själv och började röka.
Kanske när jag slutade hoppas och började
vänta.
Räknar minuter, dagar, veckor.
Allt bara regnar nu, vart tog alla vägen? När blev det
så ensamt, tänker jag.
Jag vet inte varför jag är såhär ledsen.
