Allt det där som alla gör
Vilket håll jag än sträcker ut min hand åt
blåser röken rakt på mig
rakt in i mig, sätter sig i min jacka,
tröja, t-shirt, bh, skor, strumpor, jeans, trosor.
Inget skyddas fast jag försöker för röken
blåser ju alltid rakt på mig.
Måste gå fort, vädra håret, parfymera mig.
Här röker ingen
(förutom på promenader för att njuta av det fina vädret
förutom på kvällarna
förutom på helgerna
förutom på fest
förutom i smyg under köksfläkten).
Halstabletter, tuggummi, tandkräm
funderar till och med på parfym i munnen
för att dölja lukten av alkohol
när jag kommer hem långt efter midnatt.
Här dricker ingen
(förutom ute på terassen efter dagens grillade middag
förutom på helgerna
förutom på fest
förutom varje kväll framför TV:n).
Och dom springer för att bli pigga,
inte för att bli smala
Och dom jobbar för att tjäna pengar,
inte för att fylla tomrummen med något.
We are nowhere
Hamsterhjulet börjar snurra fortare
släpar mina ben efter mig,
så nära att snubbla.
Springer och springer men rör mig inte en millimeter,
jag kommer ju ingen vart.
Helt ärligt
(fast jag hatar meningar som börjar med den frasen,
borde inte allt man skriver och säger vara
just Helt ärligt, måste man säga till innan att man
kommer att vara Helt ärlig?)
så gör det inget om jag inte rör mig
så länge det jag behöver finns här,
på samma nötta plats som jag.
Dina ord, älskling, är som
helium i skosulorna.
(Och du, min ängel, när du åker kommer mitt hjärta att gå i tusen bitar.
För visst kommer du att åka? Jag känner det.
Alla åker nån gång, inget är för evigt.
Hoppas bara att du kommer ihåg limmet när du kommer hem igen.)
A-Z
Vill känna
fötter mot kalla trägolv trösklar
tunn hud vill spricka
gå sönder ramla av
ben vill ut vill trasa sönder
skinnet mina fingrar nästan utan naglar
röda av lack och blod
hot om att snubbla förlora
kontrollen och falla vem
vill inte vara perfekt fast
vem som helst är mer perfekt än mig
för jag är nästan så operfekt man kan bli
ganska så jättevärdelös för det mesta
från fötter till min trasiga själ långa hopp
snabba ryck
mest bara en ursäkt för att det alltid blir som det blir
sådär som ingen vill ha det
jag vill inte ha det
vill inte ha mig
vill inte vara mig
och steg bakom mig
andedräkten är rök
hjärtat bankar snälla sätt mitt namn
i tidningsbokstäver på morgondagens löpsedlar
16-åring knivskars till döds
eller vad som helst det känns bara så jävla fel
och inget är rätt inte ens det jag skriver nu
aldrig vet jag vad som är upp och vad som
är ner eller ens fram och bak
mest bara förvirrad och så himla tjatig
men nåt är det inuti mig som bara dödar mig
hela jävla tiden vet inte vad och alla
drömmar jag drömmer om nätterna kommer
tillbaka till mig i vågor liksom svallningar
tar över mig och allt blir sådär kallt
bara stelt och orden tar aldrig slut fast inte
ett enda av dom beskriver något jag vill säga
och inget är ens lite rätt ungefär
som jag bara mest fel
Som naglarna mot glas
och världen förtjänar inte dig.
Kanske inte jag heller.
and then: happiness
inte som förra våren.
Inte alls som varken november,
april, juni eller som i augusti.
Jag är så glad att ni finns,
så mycket gladare nu.
Det är inte alltid bra, det är inte helt borta.
Men mest vill jag säga att jag överlever.
Patetik
Jag vill så mycket men jag kan inte.
Jag önskar att det fanns en apparat som kunde stoppa tiden, låta en andas ut,
vrida tillbaka tiden och låta en göra saker ogjorda,
låta en slippa ångesten.
Slå sönder allt, bränn och krossa hela min värld.
Fast hälften är uppdiktat, påhittat, taget rätt ur luften.
Hälften är på riktigt. Så på riktigt det kan bli när allt är på låtsas
fast inget är avsiktligt tillfuskat och konstlat.
Jag som en spindel, kryper och krälar,
vill fånga i mitt nät men jag faller hela tiden,
mina trådar är för tunna för att bära upp mig.
Jag vill ingenting eller jo,
jag vill så himla mycket, jag vet bara inte vad det är jag vill.
Det känns lite som om någon av misstag gett mig
fel styrka på glasögon, allt är liksom lite skevt,
suddigt och ger mig huvudvärk.
Äh, jag vet inte.
Allt känns bara konstigt och jag passar inte in nånstans.
April
På nåt sätt förföljd
Alltid öron
Överallt ögon
Flåsande andetag i nacken
När det känns som om jag väntat för länge
på livet
på sommaren
Som om allting är försent
fast det knappt börjat
Som om allting är borta
fast nästan allt är kvar
Inget har förändrats utom precis varenda sak
och jag vet att jag sviker dig
och dig och dig
FÖRLÅT
jag vill inte men jag vet inte hur
man gör det annorlunda
Kan inte vrida tillbaka tiden
eller springa baklänges jämt
D-U, du. Älskade du.
Och förlåt för allt jag gjort och allt jag inte gjort.
Det är bara det att jag inte vågar, när ni strör utanförskapets salt
i mina sår och bara gnuggar.
Jag vet redan att jag inte har en chans,
ni behöver inte tala om det för mig flera gånger om dagen.
Men varför kommer du springandes, beklagar dig och
sörjer, när det är du som gjort ett tydligt val?
I mina ögon; ett tydligt val. Eller?
För dig är det ingen stor grej. För dig är det bara för skojs skull,
lite spänning i vardagen och variation i tillvaron.
För mig är det ett stup.
En ände, ett kliv, ett jävla avslut.
Jag klarar inte detta nu, jag är för svag.
Skynda dig, innan det är försent.
Jag vill inte ha en ände,
inget kliv, inget avslut.
Jag är bara så jävla rädd att förlora dig.