waste of space

Du är aldrig längre bort
än när du är ett andetag härifrån
känner värmen från din kropp
och i boet precis där mina revben möts
vaknar djuren till liv, gnager och krafsar,
jag skriker utan ljud.
Önskar att jag kunde börja sova på nätterna,
att jag kunde sluta gråta.
Vill inte veta av den här svagheten men
åh vad jag inte klarar av att bli avvisad,
känner mig överflödigt onödig och
pinsamt  fel.
Min hud kliar, behöver din värme nu,
du är ett andetag härifrån, ett andetag och tiotusen mil,
väggen mellan oss kanske genomskinlig
men så intakt, så hög och ogenomtränglig.
Du är i en annan värld, en annan dimension,
ett andetag bort.

For my heart aches so for the love that can never die;
but not live,
and it does so terribly hurt.

Var det du som höll för hårt
eller är det jag som är för svag?
Jag är både den som trycker dig för nära min kropp,
andas för hårt för snabbt, livrädd helt utan stil
och jag som är så svaghjärtad att det är löjligt,
hur det går ihop förstår jag inte, hur lyckades du
bränna bort min sköld, komma innanför min skinn,
ge mig nåt som känns.
Bygger upp den igen inom mig,
den skyddande revbensburen,
allt inom mig som är så skört, bräckligt.
Hur jag inte klarar av att vara den person jag blivit,
hur jag inte vill vara med längre och alla ytterligheter
nu igen, åt vilket håll ska jag och vart kom jag ifrån?
Vill bränna brännas men inte som nu, det fräter bort min hud,
blottar mina innersta hemligheter och all min svaghet
och det där jag helst vill glömma.
Allt jag är och varit och blivit nu, frät frät bort det med,
låt mig renas förnyas bli vacker och älskvärd och inte
alls som nu.
För hjärtat mitt värker så av kärlek som aldrig kan dö,
men inte heller leva,
och det gör så fruktansvärt ont.

Inget på tv och ingen vill ha mig,
brittiska såpor och bilder från Afghanistan
och jag är dum dum dum
för svag för att släppa taget för svag för att skrika
nej jag vill inte ha det såhär
för det vill jag ju inte, eller?
Vet inte hur länge vi kommer att vara ihoptrasslade
som snokar i den här ormgropen till ö,
mitt hjärta för svagt och min hjärna för naiv,
jag vill ju bara älska dig.

ondare än på länge nu
de river och klöser där inne
bygger sina nästen innanför revbenen
det svider när jag andas
luften är smutsig som jag och jag tror inte att jag någonsin
kan förlåta det här, jag tror det är slut med det här nu
och någonstans är jag glad för det här destruktiva är så tröttsamt
vill lämna det bakom mig igen glömma dig för alltid
bort härifrån och begrava dig långt bak i mitt huvud
för nu gör det ondare än någonsin