that you don't want around anymore
Kanske tror vi att det är sant bara för att vi så gärna vill det;
att våra framtidsplaner säger mer om oss än vad vårt förflutna gör.
Kanske är det därför vi skäms så.
För människor vi varit förut som vi inte vill veta av längre.
För personligheter vi inte vill identifiera oss med.
Kanske är det därför jag formulerar mina jag som ett samlat vi.
Kanske mår jag illa för att jag inser att vi inte förändras så mycket som vi vill.
Jag mår illa när jag gång på gång trampar i gamla ingådda fotspår
så trött på att börja om, om och om igen.
När jag ser mig själv i spegeln och ser samma ögon som jag alltid sett,
när jag känner samma saker och tänker samma tankar som jag gjort
i hundratals miljoner år förut och jag undrar om jag vill för mycket för
inget blir väl som man vill om man anstränger sig det är väl
världsvant nonchalant man ska vara för att uppnå sina mål.
Och jag önskar så att jag kunde sluta vilja så mycket, att jag
kanske för en gångs skull skulle kunna nöja mig med något och
sluta sträva, sluta skapa mina egna strider som måste vinnas varje dag.
ja, jag kanske har börjat titta upp från asflaten lite mer, eller så har jag bara tur. eller tja tur & tur men det är fint att se dem. :*
vilken fin blogg du har karin!
<3
