waste of space

Det känns plötsligt så länge sen jag tänkte,
på allt som inte finns att tänka & säga
och allt som inte går att säga och allt jag aldrig säger
men jag vet inte om det var tusen år sedan eller igår
tiden går fort och långsamt, snöar bort försvinner
en trasig halstablett river mig i munnen något annat trasigt river inuti
ekar mellan grottväggarna där inne fladdrar till försvinner
ibland känns det som att jag inte vet vad som hänt och inte
vad som tänkts och inte vad som sagt och inte var det en dröm
jag droppar havsvatten ur ögonen svider på kinderna när det torkar
jag vill torka upp hela mig vrida ur samla upp
samla mig det skramlar när jag går.
Jag har munnen full med gammalt tyg skriker högt högt tyst
under min hud finns ord och tankar som vill ut andas frihet
bygger en mur runt min kropp en glasbubbla runt mitt huvud
som en tecknad astronaut är jag en astronaut tänker jag
 är jag så ensam säger han i mina öron
i mina öron låter allt så hemskt så  sorgligt så elakt och dumt
i mina öron finns brusiga filter likt svarta solglasögon förvränger ljus
förvränger de ljud röster ord undertoner lyssnar hål i huvudet på mig
bränner sönder min hjärna med tolkningar
smider planer skriver listor sätter krav vill förändra, förnya, förbättra.
Ibland tror jag att det lyser igenom, som rött ljus från solen lyser igenom slutna ögonlock.
Ibland ser jag något fint.