waste of space

Ligger i en säng skrattar pratar
känner mig lugn fnissig lycklig trött
dricker öl äter hjärtan av choklad
och tänker att nu så var det visst
äntligen våran tur att hitta nån som behandlar oss väl.
Blåser bort gamla vanor, tankar som sitter kvar
från dagar vi inte visste att vi var värda något som det här.

Försöker skava bort känslan.
Måla över mina darrande läppar med leenden,
överrösta skrik med skratt.
Göra klumpen i magen till is istället för stålull, taggtråd och betong.

Vill skava bort ångesten som gammalt nagellack
men den skaver bort mig i stället, skaver av, sliter ned.
Tänker broken sentences like I love you far too much.

Idag.
Jag går runt hela dagen med min tröja bak-och-fram.
Dricker kranvatten ur halvlitersflaskor plockar äpplen från trädet cyklar köper godis gråter i mammas famn i soffan smäller i dörrar kokar couscous ber pappa köpa te somnar en stund under täcket läser bloggar tittar på en film jag redan sett ringer samtal från mobilen tänker på morfar gråter mer bär ner trosor till tvättkorgen öppnar fönstret kollar klockan.
Tänker för mycket och ingenting.

Det känns plötsligt så länge sen jag tänkte,
på allt som inte finns att tänka & säga
och allt som inte går att säga och allt jag aldrig säger
men jag vet inte om det var tusen år sedan eller igår
tiden går fort och långsamt, snöar bort försvinner
en trasig halstablett river mig i munnen något annat trasigt river inuti
ekar mellan grottväggarna där inne fladdrar till försvinner
ibland känns det som att jag inte vet vad som hänt och inte
vad som tänkts och inte vad som sagt och inte var det en dröm
jag droppar havsvatten ur ögonen svider på kinderna när det torkar
jag vill torka upp hela mig vrida ur samla upp
samla mig det skramlar när jag går.
Jag har munnen full med gammalt tyg skriker högt högt tyst
under min hud finns ord och tankar som vill ut andas frihet
bygger en mur runt min kropp en glasbubbla runt mitt huvud
som en tecknad astronaut är jag en astronaut tänker jag
 är jag så ensam säger han i mina öron
i mina öron låter allt så hemskt så  sorgligt så elakt och dumt
i mina öron finns brusiga filter likt svarta solglasögon förvränger ljus
förvränger de ljud röster ord undertoner lyssnar hål i huvudet på mig
bränner sönder min hjärna med tolkningar
smider planer skriver listor sätter krav vill förändra, förnya, förbättra.
Ibland tror jag att det lyser igenom, som rött ljus från solen lyser igenom slutna ögonlock.
Ibland ser jag något fint.

Usch, vet inte vad jag ska göra.
Sätta mig i solen och tänka på ingenting eller
begrava mig själv i sängen under det fluffiga täcket
och gråta tills tårarna tar slut?
Jag har aldrig varit med om att någon dött förut.
Det är så sorgligt. Jag är ledsen.
Behöver någon. Något. Vänner, Per.
Orkar inte skriva något djupt och sorgligt för då bryter jag väl ihop.
Min fina morfar.

På en spårvagn på väg bort från stan mot ett tyst hus
en tom säng och rusningstrafikstrafikerade motorvägar i min hjärna.
Hold on to your dreams säger dom. Jag håller i mitt hår.
Rädd att ramla ur mig själv om jag släpper. Är det nånting jag lärt mig är det att allt inte blir bra till slut. 
Jag vill också vara en som fått en chans,
du vänder dig om, ler mot dom som aldrig haft en chans,
 ett försök, ett enda tillfälle att göra om, göra rätt. Allt är tomhet, träden är människor som smakar bark.
Jag smakar salt, aldrig sött. Kanske står jag vid en avgrund, kanske behöver jag bara vara ifred.
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt när natten smakar regn & höststormar och allt ändå redan är alldeles för sent, när det inte finns något kvar att hålla fast vid utom metallräcken och nyblonderade hårstrån på en hjässa som omsluter en förvirrad tonårshjärna
och vore jag bara speciell, mer speciell, skulle ni älska mig då eller är allt redan för sent?
Allt bara upprepas gång på gång och jag undrar om bandet hakat upp sig eller
har någon tryckt på repeat, jag undrar gång på gång hur jag hamnat här, hur vi tappat allt vi tappat,
hur ni kan tänka som ni tänker, att ni inte känner, ser, hör det som inte lämnar avtryck, inte låter eller syns.
Jag är bara så osynlig ibland.

Hjälp jag vågar inte titta
inte fråga allt jag undrar
för jag vet redan svaren även om du skulle ljuga & jag skulle gråta
jag sväljer ljudligt som i tecknad film
gulp
i min mage växer ångest som måste försvinna
innan jag gör det
kanske skulle lägga mig eller ta en kopp te
innan livsplaner, listor tar form i mitt huvud
att göra och att inte göra
så många rätt och ännu fler fel
du är nästan precis som jag
& det skrämmer mig så