Våren
Fast visst är mörket mer klädsamt,
visst matchar jag molnen bättre än solen,
min hud skär sig lite mot det gröna gräset
och oj vad tydligt allt blev i ljuset.
Varje tår syns, varje skråma,
varje brist och varje spricka i självkänslan.
Jag känner mig så fruktansvärt fel
när solen gassar ute,
alla är lyckliga,
och jag vill hem och dra täcket över huvudet.
Regnet och kylan är en ursäkt för att gömma sig,
för man får må dåligt på hösten och vintern,
på våren ska man vara glad
och på sommaren ska man vara lycklig.
(Men visst bubblar det, det sprudlar, kokar nästan över när jag tänker dom där tankarna. Dom där tankarna, på värmen, på solen, på glass, på Per, på att bada, på Spanien med Sara, på slottskogen, på Salholmen på kvällarna, på nattliga promenader, på nakenbad i gryningen, på Hultsfred, på att bara göra ingenting i solen, på att njuta av varje ögonblick.)
Du passar alldeles perfekt i solen, för jag ser, även fast du inte ser det själv att du har själva solen i ögonen. För mig ÄR du solen. Jag älskar dig. Spanien ska bli en rehabliteringsresa och vi ska vara snygga as hell utan smink och ha solbrända axlar som svider och salt i ögonen från havet som ska vara så lätt att flyta i för att det är mycket saltare än i sverige men inte fan flyter man bättre för det. Vi ska sitta på den där upphöjda tavernan/resturangen som jag ahr berättat om du vet? Ta massa fula kort där vi gör de sedvanliga pop-poserna. Det kommer bli bra Karin. Jag vill åka nuuu!
sommaren är kolsyra
snälla känn den med mig i år