waste of space

Överlever jag det här så överlever jag allt.
Och jag vågar inte hoppas för jag vill inte bli så jävla besviken en gång till. När våren och värmen och solen och sommaren kommer så löser sig allt, då mår jag bra, så trodde jag att det skulle vara för ett år sen. Så kom våren, så kom värmen, så kom solen och så kom sommaren, men inget försvann, inget förändrades förutom min besvikelse och misstro som växte sig större för varje dag.
Men i år är jag förberedd. I år hoppas jag inte för mycket (bara alldeles jätte-för-mycket), i år vet jag ju att det inte kommer bli bra (snälla, bli bra, för helvete), i år vet jag att jag kommer må skit fast det är varmt (åh låt mig bara må bra).
I år är jag inte förberedd över huvud taget.

Jag är rädd, faktiskt så är jag ganska rädd. Jag är rädd att ni ska gå. Gå ifrån mig, lämna mig och allt jag inte är åt mitt öde. Fast lever någon för sig själv, lever inte alla för andra?
Jag lever ju för er.