waste of space

Jag hatar den där brännande känslan bakom ögonlocken,
tyngden i magen när hjärtat sjunker som en sten.
Varför börjar jag så ofta gråta så fort jag avslutat ett telefonsamtal?

Och snälla människa förstår du inte att du inte är något att ha JO det förstår jag alldeles för väl jag tänker på det hela jävla tiden ångesten är omättlig bara äter upp mig inifrån gnager på mina inälvor slamsar sönder livsvikta organ (varför dör jag inte) och hostan och orden som fastnar i halsen som i det klibbigaste av spindelnät.

I vissa stunder hatar jag allt med mig själv,
från min brist på fantasi, min totala oförmåga att göra något bra till det faktum att
jag är en så dålig kompisflickvändottersysterklasskamrat.

I vissa stunder riktas hatet mer mot min låga självkänsla,
min brist på självständighet och att jag är beroende av andra,
att jag adrig kan formulera mina tankar i ord och att jag ubland inte upskattar
livet tillräckligt mycket för att förtjäna att få leva.

Jag hatar alla krav jag ställer på mig själv, än mer hatar jag att jag
aldrig uppfyller kraven, det känns alltid som attjag råkar riva ribban med en illa placerad armbåge.
Varför börjar jag så ofta gråta så fort jag avslutat ett telefonsamtal?