Stenbrott
som potatis man gröper ur med sked.
Gröpa ur ett stort hål och fylla det med något annat,
något bättre.
Nästan
tyngden i magen när hjärtat sjunker som en sten.
Varför börjar jag så ofta gråta så fort jag avslutat ett telefonsamtal?
Och snälla människa förstår du inte att du inte är något att ha JO det förstår jag alldeles för väl jag tänker på det hela jävla tiden ångesten är omättlig bara äter upp mig inifrån gnager på mina inälvor slamsar sönder livsvikta organ (varför dör jag inte) och hostan och orden som fastnar i halsen som i det klibbigaste av spindelnät.
I vissa stunder hatar jag allt med mig själv,
från min brist på fantasi, min totala oförmåga att göra något bra till det faktum att
jag är en så dålig kompisflickvändottersysterklasskamrat.
I vissa stunder riktas hatet mer mot min låga självkänsla,
min brist på självständighet och att jag är beroende av andra,
att jag adrig kan formulera mina tankar i ord och att jag ubland inte upskattar
livet tillräckligt mycket för att förtjäna att få leva.
Jag hatar alla krav jag ställer på mig själv, än mer hatar jag att jag
aldrig uppfyller kraven, det känns alltid som attjag råkar riva ribban med en illa placerad armbåge.
Varför börjar jag så ofta gråta så fort jag avslutat ett telefonsamtal?
f e l
åh vill bara skjuta mig själv jag gör allt fel hela tiden bara HELA tiden och jag vet jag vet faktiskt att det inte alltid är mig det är fel på men det är ju så det känns och jag är bland så himla mycket jag är så sjukt dålig på väldigt inkapabel att skilja på tanke och känsla och åsikt och faktum mina tankar är som vassa jävla rakblad som skär mig i bitar trasar sönder insidan varför måste det bli såhär visst är det alltid bara så jävla rätt tills jag gör fel och då blir det så fel att jag bara vill blunda och aldrig mer öppna ögonen för jag är så omogen försöker blinka bort tårarna så fruktansvärt dum och omogen en ful liten tönt som inte kan ta inte borde ta något som helst ansvar för mina handlingar för jag kan bara inte göra något rätt någonsin och nu tillochmed nu vet jag ju att jag har fel jag bara snöar in på negativa tankar vill fästa något i min hjärna som en metmask på en fiskekrok och dra upp allt liksom fiska upp mig själv ur den här skiten du vet ungefär som en nedåtgående spiral som är vid i början och sen blir tunn och liten trångsynt som jag för när det väl blir sådär sådär sådär som det blir så kan jag inte tänka på nåt annat vill bara skjuta mig själv
eller helt enkelt bara få höra några rättfärdigande mjuka förlåtande och överslätande ord och känna en varm hand på min axel