Pusselbit
Varje gång du sluter ögonen, håller handen för, andas djupt och högljutt, ångestandas
är det som om någon hugger mig i ryggen med en ishacka, som om någon under golvet trycker in tusen häftstift i mina fotsulor. Varje gång det gråa fladdrar till i din blick, som om den blåa himlen plötsligt täckts av moln vill mitt hjärta bara gå sönder.
Det är något med ljuset, det förändras. Du är jag och jag är du. (din dröm är min nu) Eller är det kanske bara inbillning. Älskade pusselflicka.
I mina svarta stunder känns allt hopplöst. Åt helvete med allt. I alla andra stunder kan jag se att jag håller på att bli bättre, jag har fått så mycket hjälp av så många, vänner, Per, och min psykolog. Han är faktiskt väldigt klok. Det är han som får mig att inse att jag är starkare än jag tror, jag är inte så himla nere alltid. De andra är de som hjälper mig att komma upp när jag väl är nere. Åh, hjärta dom.
Jag är så trött på allt som inte matchar,
klaffar, passar ihop.
Pusselbitarna som ligger framför mig är alla
tagna ur olika pussel och bitarna är
för små
för stora
för trasiga
för att de ska gå att pussla ihop
till något stort,
till något större än en en ensam
pusselbit.