töm mig
skrapar insidan av mitt huvud, försöker få loss tankarna.
De är så ömtåliga och jag är alldeles för otålig,
tanke efter tanke skär jag sönder i brist på försiktighet.
Det som fastnar på skrapans rakbladsvassa kant,
det som slutligen hamnar på pappret är bara slamsor,
trasiga fragment av mina bräckliga ursprungstankar.
fake it
Ibland blir jag bara så trött på att andas.
tjugonde
Är du långsam som jag?
Har du oskulden kvar?
Är du den nu, den som du var?
Säg mig; hur är ditt liv?
Går du fortfarande med studsande kliv?
Lever du efter samma mönster?
Står du och drömmer dig ut vid ditt fönster?
Här är jag.
Lika långsam som då är jag idag.
Här är jag och lever mitt liv.
Studsen har för längesen försvunnit ur mina kliv.
Drömmande blickar jag ut från mitt fönster,
så trött på att allt följer samma gamla mönster.
Kom och slå sönder allt,
kom och värm mig när det är kallt.
Vännen, visst är du min i vår?
Snälla, säg att du förstår.
Ensamhetsmatematik
Men nej. Ett plus ett blir två.
Det är så det är sagt, så har de bestämt, de vars ord är lag.
Orubbliga är de, matematiklagarna.
Lagarna är oövervinnerliga, de slår oss gång på gång.
Vi faller, som käglor faller vi.
För att ett plus ett blir två.
Jag hatar det, men det är så.
Det är så det är, så är det bestämt.
januari
Jag går runt med en känsla,
som om jag höll på att kvävas.
Den stramar och skaver,
gör det svårt att andas.
Mitt hjärta tickar-slår-bankar
hundratjugo gånger i minuten.
Som ville det bryta sig ur
sin revbensbur,
som ville det göra slut på hjärtslagen
så snabbt som möjligt.
Pusselbit
Varje gång du sluter ögonen, håller handen för, andas djupt och högljutt, ångestandas
är det som om någon hugger mig i ryggen med en ishacka, som om någon under golvet trycker in tusen häftstift i mina fotsulor. Varje gång det gråa fladdrar till i din blick, som om den blåa himlen plötsligt täckts av moln vill mitt hjärta bara gå sönder.
Det är något med ljuset, det förändras. Du är jag och jag är du. (din dröm är min nu) Eller är det kanske bara inbillning. Älskade pusselflicka.
I mina svarta stunder känns allt hopplöst. Åt helvete med allt. I alla andra stunder kan jag se att jag håller på att bli bättre, jag har fått så mycket hjälp av så många, vänner, Per, och min psykolog. Han är faktiskt väldigt klok. Det är han som får mig att inse att jag är starkare än jag tror, jag är inte så himla nere alltid. De andra är de som hjälper mig att komma upp när jag väl är nere. Åh, hjärta dom.
Jag är så trött på allt som inte matchar,
klaffar, passar ihop.
Pusselbitarna som ligger framför mig är alla
tagna ur olika pussel och bitarna är
för små
för stora
för trasiga
för att de ska gå att pussla ihop
till något stort,
till något större än en en ensam
pusselbit.
Baksidan
Det finns alltid en baksida, hur bra något än är så finns det sidor som man helst inte vill ska finnas. Att det finns en baksida med att må bättre har jag blivit varse alltför många gånger. När man har något annat än mörker att jämföra med så blir svackorna så oändligt mycket djupare, mörkare. Ångesten som river sönder en inifrån har tilltagit i styrka, nu övermannar den mig hur lätt som helst, närhelst den vill.
Gah, det är när jag ligger i sängen och gråter i kudden, vrider mig fram och tillbaka i brist på annat sätt att ge utlopp för ångesten som jag bara inte orkar mer. Suck.
Tack för att jag fått något, eller några, värda att leva för.
Spårvagnspoesi
Eller är det bara vi
som låtsas att det regnar?
Människor som sitter stilla,
stela, rädda att röra,
beröra
främlingen som sitter bredvid.
Den tryckta tystnaden
och kylan
som nästan gör din andedräkt till
synlig rök.
Doften av ensamhet är stark här,
för visst är vi aldrig ensammare
än i ett rum fullt med folk?
(man blir trött på ditt jävla gnäll)
Nu skriver jag nästan bara på nätterna. Kentnätterna, uppätarnätterna, sönderrivarnätterna. När allt kliar, skaver, river, svider och gör ont. Är man nånsin mer utlämnad än på nätterna, när man dränker kuddarna och lakanen i saltvatten? Finns det något mer patetiskt än att gråta sig själv till sömns? Jag känner mig i alla fall helt jävla värdelös och töntig och ensam och ful när jag ligger vaken om nätterna i min stora säng som ändå inte är tillräckligt stor i förhållande till mig och skriver små egocentrerade ord, rader, verser, dikter, texter.
(Min psykiska förkylning
får mig att skaka,
får mig att frysa.
En kyla som kommer inifrån
och möter den som kommer
utifrån.
Tillsammans gör de mig
genomfrusen, liten och kall
som en ensam snöflinga
i decembernatten.
Ensam och frusen,
ensam och rädd.
Ingen litar man på
när man är sjuk.
Den psykiska förkylningen
tilltar i styrka,
håller på att förstöra mig,
förgöra mig.
Som röken du andas ut i kylan,
vattenångan mot natthimlen.
Fast mindre värd ändå.)
Fan då, jag tror inte jag kan skriva om bra saker, glada känslor är ingen bra inspirationskälla. Fast jag är ändå jättelycklig över att jag har dem, de glada känslorna.
Jag trodde inte att man kunde påverkas så mycket av en person, att ledsna jag kunde bli så glad av någon. Mina tankar blir ljusa så fort jag tänker på Per, jag kan inte låta bli att le. Den där känslan som man får inuti när man tittar på ett barn som sover, en hundvalp eller en nära vän, känslan av att hjärtat är nära att sprängas av kärlek, har du känt så nån gång?
När vi bara tittar varandra i ögonen och jag blir så lycklig att jag kan gråta, så lycklig att jag nästan blir ledsen. Men bara nästan ledsen, bara lycklig. Det är då man vet att man hittat rätt, visst är det så?
Han gör mig ju bara så glad, jag mår så bra när jag är med honom, när jag vet att jag har honom. Åh, om bara allt annat också kunde fixa sig och bli såhär perfekt så skulle jag vara världens lyckligaste människa.