sjunde
För helvete, jag står ju och vippar på tårna nu, så nära att ramla ner. Jag vet inte ens om jag vill veta vad som händer om jag faller, men det är nära.
Nu kan jag inte ens hålla tillbaka tårarna, hur olägligt de än kommer. Det är därför jag sitter på busshållplatsen, på bussen, på Saras balkong, i Saras soffa, på toaletten, i Fabians säng och gråter. Jag bara gråter, men vad hjälper det? Jag mår ju ändå bara så fruktansvärt jävla pissdåligt.
Dagar som igår. Dagar när jag vill klippa av banden till alla jag känner, ljuga ihop att jag hatar dem alla för att göra det lättare, och sen hoppa från något högt, ner på den blöta asfalten, varpå jag bryter alla ben i kroppen och andningen upphör.
Jag minns en gång när jag stod på perrongen, såg tåget rusa förbi i en hastighet som måste vara näst intill förbjuden. Jag minns hur det ryckte, kliade i benen. Inte för att jag skulle hoppat då, men jag kände ändå en längtan. Som när man står i ett hopptorn, 10 meter ovanför vattenytan och tittar ner. Man vill inget hellre än att hoppa, men man vågar inte. Det kittlas i benen, det gäller att lura hjärnan. Lura mig, snälla någon.
Jag är så patetisk.
- - - - - - - - - - - - - - -
Ensamheten formas till partiklar
som organiserar sig
organiserar sina trupper,
sina arméer och attackerar.
De hugger, skär, äter upp mig utifrån och in,
inifrån och ut.
De suger i sig min färg
suger i sig den lilla livsglädje jag har kvar och lämnar inget annat
än svart efter sig,
ett stort svart hål som tar över
tar över mig bit för bit.
Hur lång tid tar det innan hela jag är svart
innan hela jag försvinner,
omvandlas till svart tomrum?
Ensamheten förtär och förstör mig.
(22 november 2006)
Nu kan jag inte ens hålla tillbaka tårarna, hur olägligt de än kommer. Det är därför jag sitter på busshållplatsen, på bussen, på Saras balkong, i Saras soffa, på toaletten, i Fabians säng och gråter. Jag bara gråter, men vad hjälper det? Jag mår ju ändå bara så fruktansvärt jävla pissdåligt.
Dagar som igår. Dagar när jag vill klippa av banden till alla jag känner, ljuga ihop att jag hatar dem alla för att göra det lättare, och sen hoppa från något högt, ner på den blöta asfalten, varpå jag bryter alla ben i kroppen och andningen upphör.
Jag minns en gång när jag stod på perrongen, såg tåget rusa förbi i en hastighet som måste vara näst intill förbjuden. Jag minns hur det ryckte, kliade i benen. Inte för att jag skulle hoppat då, men jag kände ändå en längtan. Som när man står i ett hopptorn, 10 meter ovanför vattenytan och tittar ner. Man vill inget hellre än att hoppa, men man vågar inte. Det kittlas i benen, det gäller att lura hjärnan. Lura mig, snälla någon.
Jag är så patetisk.
- - - - - - - - - - - - - - -
Ensamheten formas till partiklar
som organiserar sig
organiserar sina trupper,
sina arméer och attackerar.
De hugger, skär, äter upp mig utifrån och in,
inifrån och ut.
De suger i sig min färg
suger i sig den lilla livsglädje jag har kvar och lämnar inget annat
än svart efter sig,
ett stort svart hål som tar över
tar över mig bit för bit.
Hur lång tid tar det innan hela jag är svart
innan hela jag försvinner,
omvandlas till svart tomrum?
Ensamheten förtär och förstör mig.
(22 november 2006)
På lite håll liknar det dans
Tittar bakåt, mot stupet bakom mig. Fem baklängessteg så är jag borta. Jag har varit närmre, jag har varit längre ifrån.
Men de senaste dagarna, veckorna har jag tagit små myrsteg framåt. För jag vill ju egentligen inte ramla ner, falla över kanten. Jag vill ju stå på mitten av platån, inte vara nära kanten åt något håll.
Ibland står jag på kanten, balanserar. Med tårna på den fasta marken, med hälarna i luften, gungandes. Ett hot om att tappa balansen, ett hot om att falla. (Du vet, det är inte fallet som gör ont)
Ibland står jag där jag är nu, trygga fem steg från stupet.
Ni får mig att må bra ibland , nästan massa bra och bara tanken på att en dag kanske må brabrabra på riktigt får mig att nästan bubbla över av lycka.
Men de senaste dagarna, veckorna har jag tagit små myrsteg framåt. För jag vill ju egentligen inte ramla ner, falla över kanten. Jag vill ju stå på mitten av platån, inte vara nära kanten åt något håll.
Ibland står jag på kanten, balanserar. Med tårna på den fasta marken, med hälarna i luften, gungandes. Ett hot om att tappa balansen, ett hot om att falla. (Du vet, det är inte fallet som gör ont)
Ibland står jag där jag är nu, trygga fem steg från stupet.
Ni får mig att må bra ibland , nästan massa bra och bara tanken på att en dag kanske må brabrabra på riktigt får mig att nästan bubbla över av lycka.