waste of space

Jag är så rädd för
lösa trappsteg & knarrande plankor
för att trampa fel, falla igenom
falla tillbaka i gamla vanor
och den välbekanta känslan av osäkerhet
infinner sig snabbt i min mage
morrar lite nej spinner av välbehag
för att den hittat tillbaka till sitt favoritställe.
Jag är så rätt för att vara rädd och för att
förlora kontrollen och alla misstag
bara väntar på att begås igen
de viskar till mig att jag aldrig kommer klara det här
och sanningen har väl alltid varit till för de
starka vackra med mjukt rundade kanter.
Kanske kan det bli annorlunda kanske måste jag inte
gå igenom det här igen för vad som känns som
tusende gången och varje andetag varje sekund
är en kilometer lång och jag blinkar, tvekar, trevar fram svar
fastän jag inte vet om jag vågar se dig i ögonen.
Det är bara så svårt att förändras men
det sista jag vill är att stå still, bromsa,
bränna fast.
Jah förstår inte hur fega handlingar blir modiga
i en sönderskjuten tonårshjärna
för är det något jag förstått nu så är det att
att tiga inte är guld.
Jag vill inte vara feg jag vill vara modig modigast
men när jag står där och tvingar välja
tar jag alldeles för ofta den enkla vägen och jag
äcklas så mycket av mig själv att det är otroligt att
jag får behålla det jag är inom mig.
Det är så svårt att veta hur jag ska göra men
när du stryker mig över håret kan jag
andas ut om så bara
för några sekunder.