waste of space

Något håller på att glida mig ur händerna och
jag är för trött för att ens bestämma mig för vad jag tycker om det.
Något som inte längre går att definiera, vet inte
vad vi är eller vad som hänt eller när något gick åt ett oväntat håll
när vi började betrakta oss för något nytt
när vi slutade vara något gammalt.
Kanske är det känslor som vi blundat för för länge som simmat upp
till ytan, pockar på uppmärksamhet och när det väl inträffar
är vi så välförberett oförberedda att vi blir handlingsförlamade.
Vet inte om jag borde göra något.
Mest överanalyserar jag och kommer fram till jobbiga saker
som att mina vänner inte tycker om mig längre.
 För mina tankar och känslor går hand i hand rakt mot stupet
 och jag kan inte göra något skriker stanna förgäves.
Om någon brydde sig om mig hade jag väl känt det?
Hade jag väl inte? Hade jag?
Jag önskar att det var så.

Idag fick jag nån slags panikattack på en spårvagn
som stannade och började rulla bakåt ner för backen
hyperventilerade blev yr och katastroftrummorna dundrade
så hårt så hårt i mitt huvud att det gjorde ont.
Sprang av, satte huvudet mellan benen.
Vill inte dö. Kändes skönt också.