waste of space

Tänk att jag aldrig är nöjd ,att det aldrig är bra
jag dras åt sjutton håll samtidigt tills jag går sönder
eftersom jag inte räcker till, dygnets timmar räcker inte för att
göra allt det jag vill och borde göra.
När jag plötsligt har en massa tid får jag sån ångest att jag
inte vet vart jag ska ta vägen. Jag drunknar i timmarna, kan inte värja mig
när hjärnspökena krafsar och gnager.
Ensamheten borrar hål i mig och blir så påtaglig att jag blir yr,
tänker att nu svimmar jag väl men nej,
och när jag kommer på mig själv med att skriva exakt samma saker
som jag skrev när jag var femton gör det bara så ont,
har jag inte kommit någon vart,
JAG VILL SÅ GÄRNA TRO ATT JAG HAR FÖRÄNDRATS.
När jag vaknar utan glädje men med magont och ångest och huvudvärk
och allt känns helt hopplöst undrar jag bara; blir det någonsin bra?
Blir man någonsin fri?
Och hur jag än letar efter mening att fylla mina timmar med
så mynnar det hela mest ut i beslutsångest,
jag vet inte åt vilket håll jag ska luta mig åt,
vad jag ska satsa på för jag måste ju hitta någon ytterlighet att
identifiera mig med för det sista jag vill vara är
ljummen, avslagen, utan glöd.
Jag tror att jag behöver tid att tänka men är det något
jag inte har så är det väl tid.
Ändå känner jag nånting nu, det är något som fräser
och kokar och bubblar och vill ut men jag vet inte
om det är min vanliga rastlöshet som ger mig
skavsår hela tiden eller om detta är något annat, något nytt,
något jag inte på några villkor får tappa bort,
låta glida mig ur händerna.
Jag vet bara inte vem jag är. Allting är så suddigt och så svårt.
Och jag skäms över att jag vill att mitt liv ska vara som en film
men så känns det. Jag vill bränna, brännas.