an ocean of silence between me and you
Jag mår illa när du spottar ur dig ord,
iskallt slätar över liksom bara konstaterar att det är så.
Påståenden utan argument, bara konstateranden
jag vet var falska från början tills du själv börjat tro på dina lögner.
Även om vi sitter tätt ihop tryckta mot varann skiljs vi åt av en vägg
en tjock ogenomtränglig vägg av tomrum, en öronbedövande tystnad.
Ropar på dig men ekot över berget mellan oss sväljer min röst, förvränger varje ord.
FÖR DU VET DET DÄR DU ALDRIG STOPPADE I DIN MUN
KAN HELLER ALDRIG KOMMA UT
och det gör så jävla ont.
Den här tysnaden slår lock för öronen på mig,
en stor mur mellan oss som båda ser men ingen pratar om,
lever du i förnekelse eller vill du bara glömma?
För vi kan aldrig komma riktigt nära igen
när du inte säger som det är.
Allt jag ville säga, det glömde jag ikväll.
Allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv,
det gör ju du också.
Små ledtrådar här och där men fattar du inte att jag vill ha klarspråk,
inga små vita semisanningar fyllda av hål,
inga svävande icke-förklaringar,
det här funkar ju inte.
Det som förvånar mig mest är hur blind du är,
hur du kan tro att det bara är du i hela världen som känner så,
hur du inte kan se hur du färgar av dig på andra,
att du tror att ingen fattar.
Jag går sönder av det här,
mitt hjärta i tusen bitar.
Ungefär.