waste of space

På en spårvagn på väg bort från stan mot ett tyst hus
en tom säng och rusningstrafikstrafikerade motorvägar i min hjärna.
Hold on to your dreams säger dom. Jag håller i mitt hår.
Rädd att ramla ur mig själv om jag släpper. Är det nånting jag lärt mig är det att allt inte blir bra till slut. 
Jag vill också vara en som fått en chans,
du vänder dig om, ler mot dom som aldrig haft en chans,
 ett försök, ett enda tillfälle att göra om, göra rätt. Allt är tomhet, träden är människor som smakar bark.
Jag smakar salt, aldrig sött. Kanske står jag vid en avgrund, kanske behöver jag bara vara ifred.
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt när natten smakar regn & höststormar och allt ändå redan är alldeles för sent, när det inte finns något kvar att hålla fast vid utom metallräcken och nyblonderade hårstrån på en hjässa som omsluter en förvirrad tonårshjärna
och vore jag bara speciell, mer speciell, skulle ni älska mig då eller är allt redan för sent?
Allt bara upprepas gång på gång och jag undrar om bandet hakat upp sig eller
har någon tryckt på repeat, jag undrar gång på gång hur jag hamnat här, hur vi tappat allt vi tappat,
hur ni kan tänka som ni tänker, att ni inte känner, ser, hör det som inte lämnar avtryck, inte låter eller syns.
Jag är bara så osynlig ibland.