Nytt inlägg.

Skapa.
En vit remsa för rubrik, en vit fyrkant för inlägget.
Ögonen tåras redan där.
Det känns som om allt äter upp mig.
Allt som gnager och river och bankar och skramlar och svider.
Saker jag inte kan göra något åt.
Människor som lämnar en.
Vissa rent fysiskt, åker över landsgränsen.
De kommer i alla fall tillbaka. Så försöker jag tänka (även om jag inte kan snudda vid tanken utan att gråta).
Vissa lämnar en mer...psykiskt?
Har inte tid eller bara alltid tid för allt utom dig.
Det känns som en dödskallegodis i ett öppet sår.
Aj.
Och så kan jag inte bestämma över andras känslor.
Kan inte skrika Skärp dig.
 
Jag trodde bara att alla kunde spela teater.

Imorgon börjar skolan.
Ny termin, nya människor, nytt schema, nytt jobb, nytt liv?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback