123
Mina skor är så tunna att jag inte ens gör sönder ekollon på marken när jag trampar på dem det känns som om jag går barfota i grus snö krossat glas som skär in i mina fötter. Min hud är så tunn nu att jag febrilt letar efter anledningar att tro dig när du säger att jag är speciell. Mina tankar är så trassliga att jag inte vet i vilken ände jag ska börja och jag kan inte förstå var vi ska dra gränsen mellan det du inte borde säga och det jag borde tåla att höra eller var gränser går för hur långt man kan envisas med att inte höra det som sägs utan bara lyssna på rösterna i huvudet som misstolkar och överanalyserar allting så långt att jag bara börjar gråta utan att egentligen veta varför och du säger att jag kanske borde försöka vara lite glad också.
Men du,
Ny årstid och världen byter skepnad, ömsar skinn.
Promenerar under den ljusblå himlen, kisar upp mot solen och fåglarna och tänker flyg, flyg ni.
Ni vet att ni får komma tillbaka.
Kan inte fokusera på mina filosofi-, spanska- och psykologiböcker
för jag kan bara tänka på hur du får mig att glöda rött
som lönnlöven. Jag andas soldränkt syre.
Men du, du sätter höstsolen i eld.
,
jag hade smala ben
och vita tänder
att jag kunde säga vad jag tänker
och tänka på vad jag säger
att jag inte blev så ledsen ibland
och att jag gillade att vara ensam.
Allt är inte som det borde vara och ibland blir jag rädd för mina tankar
får nästan svindel av alla ytterligheter
Jag önskar att mitt hem inte präglades av stängda dörrar
Jag önskar att jag kunde sluta gråta tyst mellan tänderna i telefonen och säga vi kan väl höras lite senare så får vi se
in the back of my mind
Försöker vända byta riktning förfina lite.
Kommer på mig själv med att stå på min egen sida ibland
och inte helt motsatt. Kommer på att jag faktiskt
bara behöver vänner som är bra för mig.
Kommer på att det finns vänner jag önskar
att jag var närmre. Vill så gärna kännas, finnas.
Känna. Finna.
Har idag vädrat otillräcklighetsångest
och depressiva tankebanor i rummet bredvid
toaletten som luktar mögel innanför rummet med plastmuggarna
jag aldrig dricker ur utan bara direkt ur kranen kanske blir jag
mögelangripen.
flyg lilla fjäril
Jag önskar jag hade en revbensbur för att skydda
mitt hjärta
en sköld som står emot hårda ord & sorgliga händelser
En tvättmaskin att tvätta bort alla minnen, tårar,
tankar, ärr & osagda sanningar.
För jag har så svårt att mota bort känslan av att
inget spelar någon roll.
Du vet min hud är tunn & spräcklig och släpper
igenom det mesta ingen skottsäker väst i världen skyddar väl
ett skört tonårshjärta, inte ens ett som limmats
& klistrats, sjungits vaggvisor för
nej smäller det så smäller det ändå för what's broken
can't always be fixed och jag behöver något som
hjälper lagar bara gör allt bra igen visst har jag
varit ledsnare än så här men visst har jag varit
gladare också och jag tror att det är där det klämmer
hatar att vara mittemellan inte ledsen eller glad bara sorgligt
mellanbarnsmellankoliskt mittemellan.
Vill att något ska börja eller i alla fall sluta
jag vet ingenting jag vet inte vem jag är men jag vet
att nej just det jag vet ingenting mest totalt
sinnesförvirrad vill ta ett beslut ta tag i något förslagsvis
mig själv.
Vill snickra ihop en sköld, en rustning av självförtroende och starta
krig mot världens fel och allt jag upplevt som inte
varit bra springa ut med ett svärd av söndergråtna
nätter blöta kuddar med mig själv som bundsförvant
jag är så fruktansvärt trött på inbördeskrig med
lömska strategispel, fusk och luddiga regler.
Vill vara klar med skarpa konturer.
är det där du
Jag är så trött på att behöva försöka hela tiden.
Varje dag känns som en strid jag måste vinna.
Inget är självklart längre och det är så förvirrande,
jag vet inte riktigt vad som är upp och vad som är ner
eller hur jag ska göra för att orka mig igenom dag efter dag
med den här tomhetskänslan ekandes i magen.
FYLL MIN TID MED NÅGONTING,
fyll min mun med din
alldeles för kalla tunga
this is what it feels like
& jag har inga vänner kvar,
visst är livet underbart
drowning
jag är för trött för att ens bestämma mig för vad jag tycker om det.
Något som inte längre går att definiera, vet inte
vad vi är eller vad som hänt eller när något gick åt ett oväntat håll
när vi började betrakta oss för något nytt
när vi slutade vara något gammalt.
Kanske är det känslor som vi blundat för för länge som simmat upp
till ytan, pockar på uppmärksamhet och när det väl inträffar
är vi så välförberett oförberedda att vi blir handlingsförlamade.
Vet inte om jag borde göra något.
Mest överanalyserar jag och kommer fram till jobbiga saker
som att mina vänner inte tycker om mig längre.
För mina tankar och känslor går hand i hand rakt mot stupet
och jag kan inte göra något skriker stanna förgäves.
Om någon brydde sig om mig hade jag väl känt det?
Hade jag väl inte? Hade jag?
Jag önskar att det var så.
Idag fick jag nån slags panikattack på en spårvagn
som stannade och började rulla bakåt ner för backen
hyperventilerade blev yr och katastroftrummorna dundrade
så hårt så hårt i mitt huvud att det gjorde ont.
Sprang av, satte huvudet mellan benen.
Vill inte dö. Kändes skönt också.
why don't you listen
allt annat som gör ont
än det som finns inne i mig själv,
kryper under huden och fladdrar bakom revbenen.
Ibland blir jag rädd för mig själv,
rädd för hur trasig jag är.
Rädd att jag inte går att laga.
Rädd att skrämma, rädd att förstöra.
Kanske är det därför jag är så tyst.
Varför är ni?