Självklarhetens omständighet
När mitt hjärta är en millimeter,
en millisekund
ifrån att gå av på mitten
eller i tusen delar,
helt enkelt gå sönder,
det är då jag behöver dig.
Det är då jag skulle kunna gråta
för att du inte finns här
hos mig,
för mig.
Men istället
är det då jag gråter
just för att du finns
hos mig,
för mig.
Ja, jag gråter
och skrattar,
känslor jag inte kan sätta fingret på
just för att de är så starka.
Jag vet inte mycket.
Jag vet bara att jag älskar dig, Per.
Panikepik
Allt det där jag stänger in
det som vill ut
som får mina ögonlock
min läppar att darra,
liksom vibrera,
det vill ut, ut, ut
tårarna, skriken, gråten
jag vill bara springa
jag måste härifrån
och hjärtat bankar
slår så fort det bara kan
försöker slå sig ut
bort från mig,
såklart
jag vill bara lägga på, klippa av,
avsluta allt
vara ifred och bara låta det komma,
allt det där jag stänger in,
gråten, skriken
och tårarna jag försöker hålla tillbaka,
min fil smakar salt.
Att älska en askkopp
när du står och lutar dig mot väggen
andas in
blåser ut.
Tänd mig, jag vill glöda.
Tänd mig, jag vill brinna.
Låt mig vara i din mun
njut av mig.
Tänd mig, jag vill slockna.
För visst förstör jag dig,
likt röken svärtar dina lungor
dödar jag långsamt,
kväver,
visst älskar jag ihjäl dig?
Jag är som cigaretten i din mun.
nejnejnej
Jag kan inte sitta still.
Tårarna som fastnar nånstans
innanför ögonlocken,
skriken i halsen,
som om jag satt dom i matstrupen.
Du vet den där svimningen (visst vet du)
som ständigt känns så nära
men som alltid uteblir.
Varför händer aldrig något,
jag vill bara veta att jag lever.
Jag känner ingen längre
och ingen känner mig,
visst känns det så?
För jag är en sån som aldrig bestämmer mig,
aldrig vet vad jag vill.
Jag vill vara du
eller vem som helst,
bara inte mig,
åh snälla,
låt mig bara slippa vara mig själv.
Vinter
och allt det där jag aldrig haft.
Som ett hål i min mage,
där livet sakta sipprar ut.
Jag hatar allt jag är
och allt det där jag inte är.
Det är något under min hud,
gräver sig längre in, skaver,
jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är minusgrader i mina vener,
fruset överallt,
det gör ont
att gråta i minusgrader.
Känslan som jag inte kan bli av med,
uppgivenheten,
allt är så hopplöst.
Jag vill bara göra allt man inte får,
snälla,
ge mig nåt som känns.