¨
Om du bara ville anstänga dig lite.
Äsch
Vill vara nån annanstans mest hela tiden den där känslan av att vad som helst är bättre än det här vad som helst känns bättre än det här. Stängt, överallt stängda dörrar och jag är stängd, tårkanalerna är mina enda glugg ut, stängd, instäng här inne, det är så trångt kvävs nästan trots volymen allt utrymme kan inte andas, vill bara skära sönder nåt kanske sparka in en dörr eller krossa en ruta. Ingenting är värt någonting eller jo kanske en två tre fyra saker inte mer jag är inte en av dom. Vill supa bort huvudet börja knarka vill inte ha den här klarheten klarhet om allt som bara är skit och hur dålig jag är hur dåligt jag mår, kan inte sätta fingret på nånting förutom känslan av att bli lämnad nej inte så jag kommer sakna er men mest på andra sätt mest bara lämad helt utan mening som en bräda på havet avsliten från en skepp en gång en del av ett vackert skepp nu bara trasig och blöt och helt jävla värdelös. Sluta dras tillbaka till dagar av jagvilldöjagvilldöjagvilldönununu stål och ångest hela nätter utan sömn musik som drar ihop allt inuti till en liten boll hela ansiktet blött svarta fläckar på kuddar röda fläckar på lakan nejnejnejNEJ inte nu. Nej inte nu så långt ska det inte gå men kan inte någon något vad som helst plocka upp mig nu inte sen vill åtminstone ha båt en liten liten eka på det här stormade havet och alla andra töntiga liknelser och jag hatar mig själv och världen förtjänar inte dig.
Nytt inlägg.
En vit remsa för rubrik, en vit fyrkant för inlägget.
Ögonen tåras redan där.
Det känns som om allt äter upp mig.
Allt som gnager och river och bankar och skramlar och svider.
Saker jag inte kan göra något åt.
Människor som lämnar en.
Vissa rent fysiskt, åker över landsgränsen.
De kommer i alla fall tillbaka. Så försöker jag tänka (även om jag inte kan snudda vid tanken utan att gråta).
Vissa lämnar en mer...psykiskt?
Har inte tid eller bara alltid tid för allt utom dig.
Det känns som en dödskallegodis i ett öppet sår.
Aj.
Och så kan jag inte bestämma över andras känslor.
Kan inte skrika Skärp dig.
Jag trodde bara att alla kunde spela teater.
Imorgon börjar skolan.
Ny termin, nya människor, nytt schema, nytt jobb, nytt liv?
Q
som jag skulle kunna ta livet av mig
bara för att känna hur det känns.
går
att
det skramlar när jag går.
Ganska så trasig nu.
runt
Tid finns inte,
den bara flyger springer kryper stannar
Ingen uppfattning om rum
Alla ramar blir akvarell, alldeles suddiga
Känner bara dina händer
Tankarna snurrar, jag är en ballong
Du blåser upp mig med ögonen
Dina ord är helium
Och när du pratar kan jag inte sluta undra
om man kan spricka av lycka och kärlek?
4 juni. Fast det gäller fortfarande, nu med.
123
Som det ska vara.
Såren är runda, uppkliade myggbett
inga raka streck
Ögonen ljusa och glada
ingen sorg
Det var ju mig det var fel på
inte henne
Jag som tog på mig skiten
inte hon
Så trodde jag, jag trodde jag visste
Såklart hade jag fel nu vet jag inte vad jag ska göra
kan inte säga något
hon är ju som jag
kanske därför kan jag säga något
Jag hatar den här världen som förstör henne också
Inte bara mig.