waste of space

"Du får inte ge upp. Lova mig det..?"
Och tårarna jag inte vågar gråta, inte när du är med, samlas till en klump i halsen som hindrar mig från att klämma fram något annat än ett hummande till svar. Humm, jag lovar. Humm, jag lovar inte. Jag kan ju inte lova. Ibland vill jag ju inget hellre än att dö, ibland vill jag ju ingenting. Du ställer mig mot väggen, slingrande jag som inte gillar att svara på frågor. Du är så ärlig. Kanske är det det jag gillar hos dig. Kanske får det mig bara att känna mig ännu sämre. Jag vet ju ingenting just nu.

Skolarbetet som bara staplas på hög och jag vill ju vara så duktig men hur duktig jag än är är jag inte tillräckligt duktig. Kompisarna som jag vill vara med hela tiden och alltid vara där för och hur bra kompis jag än är så är jag inte tillräckligt bra. Och familjen som jag försöker och vill vilja vara en del av och vara en god systerochdotter och hur god systerochdotter jag än är så är jag inte tillräckligt god.
Jag är ju aldrig tillräcklig, jag räcker ju bara inte till.
(och jag hatar det så att jag nästan går sönder)

Ibland önskar jag att det syntes på mig hur jag mådde. Som det är nu väljer jag att försöka dölja det. Det går åt så otroligt mycket energi till det och jag blir ju så trött-trött-trött och det resulterar bara i irritation och ännu mer otillräcklighetskänsla. Snälla, skjut mig.

Du låg bredvid mig, så nära som någon kan komma
utan att nudda
Du låg bredvid mig, och mitt hjärta genomborrades
av sylvassa kärlekspilar
och som du sa, att
stjärnorna lyser i alla fall,
det är väl tur?
Och de sylvassa pilarna blev fler
fler
för många för mig
men jag älskar dig
för det.

[Som det ryckte i fingrarna igår natt, som det kliade på armarna och benen. Jag ville inget hellre, jag ville inget alls. Det var ju för dig, det var din förtjänst att jag inte gjorde något dumt igår. Jag var så totalt söndertrasad inombords, men du klistrade ihop mig, om så bara med limstift.
Du är den klokaste jag vet, och ändå är det så mycket du inte ser. Du är perfekt, att du inte ser det. ]

Förresten har jag kommit på att jag har nån form av separationsångest.  Jag vet ju att inget är för alltid. Allt faller. Förr eller senare faller allt. Det räcker att någon säger att "Nej, jag kan nog inte följa med ikväll förresten" så blir jag konstig. Känslan av tomhet, ensamhet, övergivenhet. Det är så jävla vidrigt, det är i såna stunder jag bara vill dö. (nu med nu med nu med)
Jag är ju bara så rädd att ni ska lämna mig. Jag vågar inte tro att ni kommer tillbaka.
Jag är ju inte värd er.

I natt var en nära-livet-upplevelse. Sköra fjärilsflicka med fågelhjärtat som slår i 130 BPM innanför den tunna huden. Vi är ju så lika, det är nånting utöver det vanliga. Agnes och jag är ödet, visst är vi det? Timme efter timme utan sömn, med bara varandra som sällskap. Det var så meningsfullt något meningslöst kan bli. Jag som är så dålig på att prata, jag som aldrig upplever att någon förstår. Jag pratade, jag kände, jag grät. Med dig. Du, jag, oss, vi. Det var bara så självklart.

(Förresten mår jag bra av Per, ibland får han mig att må så sjukt bra att jag inte an låta bli att skratta. Är det det dom kallar lycka? Jag vet inte.)
---------------------------------

Det syns inte
Vi är ju så bra på att dölja det, älskling.
Det syns inte på långt håll,
men tittar man nära så ser man.
Tittar du nära så ser du tårarna i mina ögon.
Tittar du nära så ser du de små vita, nästan genomskinliga ärren på min hud.
Tittar man nära så ser man.
Men vem orkar titta nära?
Vem orkar inte bara titta utan faktiskt se?
Vem orkar inte bara lyssna utan faktiskt höra?
Vem orkar?