Nu
i allas ögon utom mina
och dina egna.
Kanske för att du skrattar lagom högt
i allas öron utom mina
och dina egna.
Kanske för att du kramas lagom hårt
i allas armar utom mina
och dina egna.
Kanske för att du är så rätt
i allas tankar utom mina
och dina egna.
Kanske är det mig det är fel på.
Jag måste ändras, förbättras, formas om.
Nu nu nu.
Bara gå.
Jag minns, men jag minns inte när
det började, när du
började ta från mig allt jag hade och allt
jag var.
Ja, allt tog du ifrån mig fast du kanske inte
vet om det själv, kanske
var det inte meningen, det är aldrig
meningen att det ska bli som det blir men ändå
blir det alltid så.
Minns du när jag var jag?
Jag minns, men jag minns inte
när jag försvann eller
hur jag blev din skugga, som
ett litet regnmoln över ditt huvud som
alltid finns där, bara
påminner dig om hur jävligt allt
faktiskt är och om hur du
sviker mig omedvetet mest hela
tiden, det är ju inte meningen men
ändå, se så trasig jag är.
100.
Jag ängslas mer än jag lever,
jag lever mer än jag dör.
Ändå dör jag ju hela jävla tiden,
varenda minut är ett utdraget självmord.
För visst har speglarna krossats och
änglarna fallit men mina fötter
bär ändå och mitt hjärta
slår ändå,
fast jag inte vill.
För jag dör ju bara så mycket
inut, varje sekund kväver mig
och jag drunknar i timmarna som går,
som springer förbi medan jag
kryper fram.
Nästan helt stilla ligger jag, ålar på marken.
Och tiden som vann loppet bara hånskrattar.
100 meter på sju sekunder.
Så känns det.
slöseri
Och jag vågar inte hoppas för jag vill inte bli så jävla besviken en gång till. När våren och värmen och solen och sommaren kommer så löser sig allt, då mår jag bra, så trodde jag att det skulle vara för ett år sen. Så kom våren, så kom värmen, så kom solen och så kom sommaren, men inget försvann, inget förändrades förutom min besvikelse och misstro som växte sig större för varje dag.
Men i år är jag förberedd. I år hoppas jag inte för mycket (bara alldeles jätte-för-mycket), i år vet jag ju att det inte kommer bli bra (snälla, bli bra, för helvete), i år vet jag att jag kommer må skit fast det är varmt (åh låt mig bara må bra).
I år är jag inte förberedd över huvud taget.
Jag är rädd, faktiskt så är jag ganska rädd. Jag är rädd att ni ska gå. Gå ifrån mig, lämna mig och allt jag inte är åt mitt öde. Fast lever någon för sig själv, lever inte alla för andra?
Jag lever ju för er.
Våren
Fast visst är mörket mer klädsamt,
visst matchar jag molnen bättre än solen,
min hud skär sig lite mot det gröna gräset
och oj vad tydligt allt blev i ljuset.
Varje tår syns, varje skråma,
varje brist och varje spricka i självkänslan.
Jag känner mig så fruktansvärt fel
när solen gassar ute,
alla är lyckliga,
och jag vill hem och dra täcket över huvudet.
Regnet och kylan är en ursäkt för att gömma sig,
för man får må dåligt på hösten och vintern,
på våren ska man vara glad
och på sommaren ska man vara lycklig.
(Men visst bubblar det, det sprudlar, kokar nästan över när jag tänker dom där tankarna. Dom där tankarna, på värmen, på solen, på glass, på Per, på att bada, på Spanien med Sara, på slottskogen, på Salholmen på kvällarna, på nattliga promenader, på nakenbad i gryningen, på Hultsfred, på att bara göra ingenting i solen, på att njuta av varje ögonblick.)
Som aldrig
som eld
Min hud är olja
Brinnande spår av dina fingertoppar
på min mage
mina armar
mina ben
min kind
Isande rysningar från dina naglar
river rött
Mina fingrar,
din hud är siden
Dina läppar är honung
som smälter i värmen
Allt blir sött,
kärlekskladdigt.
tolv
(Gammalt inlägg som jag aldrig orkat skriva klart, orkar inte ha det i utkast så publicerar det nu)
Jag saknar sommaren.
Jag saknar allt jag kommer ihåg och allt jag inte kommer ihåg.
Jag minns hur jag träffade Sara, minns hur sjukt mycket jag tyckte om Frida, jag minns Arvid och Viktor, jag minns Stövel, jag minns David som alltid hade Göteborgs-stad-uniform med reflexer på sig, jag minns Dregol som alltid luktade svett och bjöd på alkogel, jag minns Ib som jag tyckte så mycket om, jag minns hur jag blev överraskad varje gång jag umgicks med Ebba-Daniella-Matilda-Victor-Tiffany, för dom var trevliga trots allt, jag minns Samanthas grova sätt att prata och hennes bekymmersfria skratt, jag minns hennes lillebror, jag minns Mike som strulade med allt och alla, jag minns alla gånger det var mig han gjorde det med, jag minns Jimmy som såg ut som en tjej och hade randigt precis som jag, jag minns Tessan-Emelie-Emma som alltid hade samma kläder på sig och var jättesnälla, jag minns Anneli och Jimmy som oftast bråkade efter en viss promillehalt hade uppnåtts, jag minns Nanna och känslan av att tappa något, jag minns Markus och känslan av att ha hittat något, jag minns Frida från Skövde som jag kände ett samband med fast jag egentligen inte kände henne, jag minns Johnny och Fernando som man stötte på överallt, jag minns Linnea och Felix och allt det trasiga.
Jag saknar sommaren så innerligt oerhört ofattbarn jättemycket.
Och längtar till denna sommaren, den som ska bli så braBraBRA.
-
snälla lämna mig inte,
jag gör vad som helst
(fast jag vet att jag inte är värd dig)
Mitt hjärta bankar igen
Jag får ingen luft
Skriker fast lungorna är tomma,
skriker utan ljud
Svarta sjuka pilar i själen,
hela jag vänder mig ut och in,
vet inte vart jag ska ta vägen
Jag är så mycket fel,
så mycket som behöver ändras
Kom och bada med mig,
vi kan bada i mina tårar
Helst vill jag bara springa ifrån mig själv
Lämna otillräckligheten och den här jävla ångesten
Det är nu du ska skjuta mig,
strypa mig, kväva mig eller
vad fan som helst
Bara jag slipper den här världen,
bara jag slipper mig själv
4/3 -07 ca 23:30
kaos
Just nu känns allt så jävla skit
Det regnar, det är kallt
vinden blåser rakt igenom mig
äter upp varenda centimeter av min kropp
(åh snälla ät upp mig så att jag slipper det här)
Hedvig ska flytta i höst
Gika med
och dom ska vara borta ett år
Jag är bara sur och ledsen
och så jävla otrevlig mot alla jag älskar
jag är inte värd dom
jag är inte värd något alls
Jag kan inte stå för vad jag gör
vill inte ha nåt ansvar för mina handlingar
eller nåt ansvar alls
för mig eller någon annan
känslor och tankar
bränn dom, snälla bränn allt
med bensin och tändstickor blir allt bra
Och återigen känslan av att alla bara lämnar mig
(lämna mig innan jag känt nåt,
det gör inte lika ont då)